På lördagskvällen sitter jag bänkad framför tv:n. Barnen är orimligt taggade, popcornen poppade och festen i gång. Det är Mello-yra i Sverige och jag ska ärligt erkänna att hade det inte varit för barnen hade jag inte tittat. Mycket med Mello är enligt mig både problematiskt och moraliskt tveksamt, men samtidigt finns det något attraktivt.
Det är en folkfest där alla möjliga och omöjliga människor är representerade och där bredden i uttryck är stor. Country, hårdrock, smäktande ballader, finsk bastu och storslagen Måns. Det är glitter och konfetti, tramsigt och glädjefyllt, och samtidigt med ett allvar. Där ryms berättelserna om flykt från krig, psykisk ohälsa och utanförskap. Där är musiken det som förenat. I den större festen blir människors olikheter inte heller ett problem utan en tillgång.
Och under lördagskvällen slås jag av en annan tanke; skulle man inte kunna se det som en bild av kyrkan? I alla fall om vi tänker att Mello representerar en fest där allvar och skratt får plats, där människors olikheter och erfarenheter blir vackra delar av den större helheten och där det som förenar oss inte är musiken, men kärleken från Gud.
[ Magnus Malm: Det är här radikaliteten spårar ur ]
Nyligen lyssnade jag till teologen Patrik Hagman som i sin bok Riket inom räckhåll belyser att festen är ett återkommande tema i Jesu liv. Jesus rör sig ofta vid festerna och bjuder även till fest själv, och då inte främst för rika och mäktiga utan fattiga, lytta och syndare. Hagman betonar att det som händer i en riktigt bra fest är att de sociala, politiska och ekonomiska skillnaderna sätts åt sidan och det uppstår en glädje av att vara tillsammans. Kanske är det här vi får en glimt av Gudsrikets hemlighet.
Men så går blicken från tv:n till mobilen. I samhällsdebatten och internets kommentarsfält är det långt ifrån tolerans och feststämning som råder och det sorgligaste är att de kristna forumen inte är undantag, tvärtom. Trots att gemenskapen runt Jesus kännetecknades av inkludering möter jag alltför ofta kristna som menar sig proklamera kristna värderingar men exkluderar människor.
”Men behöver inte kyrkan stå upp för kristna värderingar i dagens förtappade samhälle?” Jo, men vad är egentligen kristna värderingar? Är det att förfasa sig över andra människors livsval? Eller är det att inse att vi alla är syndare i beroende av nåd? Att älska sin nästa och bjuda till fest för såväl utsatta som förskingrare? Att höja rösten mot orättvisor och hat och i stället visa på nådens väg?
Jesus bryter mot gängse normer för att visa att kärleken till sin nästa är större.
— Ida-Maria Brengesjö
När Jesus får frågan vilket som är det viktigaste budet svarar han: att älska Herren av hela sitt hjärta och sin nästa som sig själv. Han bryter mot gängse normer för att visa att kärleken till sin nästa är större. Gemenskapen runt Jesus provocerade sin samtid, inte på grund av att de satt på höga moraliska hästar, utan för att de umgicks med syndare. Det var en gemenskap där fattiga räknades, kvinnor fick inflytande och barn blev sedda. Det var inte en åsiktsgemenskap, det var en kropp. Kristi kropp. Mänsklig, inte perfekt, sårbar och vacker i all sin spretighet och kärlek. Det var vad de var kända för och det är vad vi som kyrka och kristna än i dag är kallade till.
Så i det samhälle vi i dag finns i, där så mycket vill dra isär, skapa förakt och murar; låt oss i stället visa på en annan väg. Låt oss stå upp mot orättvisor och förtryck. Låt oss kämpa för rättfärdighet och kärlek, men låt oss också bjuda in till festens gemenskap! Där det är okej att tycka olika, där våra skillnader inte ses som hot utan utgör en vackrare helhet. Där syndare, utstötta och inflytelserika, ja, alla kan få plats.
Kanske lite som en Mellofest, i alla fall med samma spretighet. Och gärna med lite konfetti.
[ Läsarpodden: Vi måste hänga mer – om gemenskapens radikala kraft ]
