Minns ni morfar prosten? Eva Bexells tre böcker om den buttra, fyrkantiga, pensionerade prosten på Öland, hans fru, prostinnan, och de ouppfostrade barnbarnen Carl och Anton? Mina barn älskar att höra om allt prosten måste utstå när barnbarnen kommer på besök, och vi är alla rörande överens om att morfar prosten är den enda som reagerar normalt på femårige Antons ofantligt bortskämda lilla person.
Morfar prosten är en mycket komisk figur, och kan lätt placeras in i en film- och litteraturtradition med skrattretande präster. Min egen personliga favorit är nog den självhögtidliga Mr Elton i Jane Austens roman Emma.
Min egen personliga favorit är nog den självhögtidliga Mr Elton i Jane Austens roman ”Emma”.
— Susanna Birgersson
Det är något med präster som gör dem oemotståndliga för romanförfattare, filmmakare och humorskapare.
För några år sedan utkom Gunnar Wetterbergs bok Prästerna, ett annorlunda slags svensk historieskildring. Prästyrket har alltid varit sammanflätat med den statliga maktutövningen. Även den obetydligaste sockenpräst var en myndighetsperson.
Under hela den tid Sverige har varit kristet har prästerna varit ett samhälleligt och kulturellt nav, och är därför självklart flitigt representerade i litteraturen och dramatiken. Den finlandssvenska litteraturvetaren Eva Fjellander har kartlagt prästskildningarna i 150 svenska och finlandssvenska romaner sedan 1800-talets början, och finner tre huvudkategorier: Myndighetsperson, själavårdare och driftkucku.
[ Olga och Fanny vill uppdatera svenskars bild av prästrollen med ny film ]
Men i takt med att kyrkans makt över människorna lossnat, har prästen ofta reducerats till en av två karikatyrer: ond eller fjantig. De onda prästerna minns vi bäst: Gregorius i Doktor Glas, Edvard Vergérus i Fanny och Alexander, eller Stig Berggren i Såsom i himmelen. Den sistnämnda får personifiera religionens människofientlighet, i kontrast till humanismens ljusa evangelium.
I den andra kategorin befinner sig alltså de komiska prästerna. Det intressanta är på vilket sätt prästen är komisk och vad det säger om samtiden. Morfar prosten skrevs på 1980-talet, så givetvis är han kvinnoprästmotståndare.
I Halvvägs till himlen, som började sändas på TV4 år 2013, är prästerna komiska av lite olika skäl. Den yngre, Albin, påminner väldigt mycket om sin rollinnehavare: Johan Glans. Han tvivlar på sig själv, tvivlar på sin tro, vill vara schysst och till lags. Hans parhäst är en bokstavstroende relik från 1900-talet, frejdigt spelad av Anders Jansson. Det är en rätt fin spegling av en vilsen folkkyrka, ett decennium efter skilsmässan från staten i ett sekulariserat Sverige.
[ Fredrik Wenell: Att vara präst eller pastor är inget yrke ]
För ett par år sedan uppträdde så en annan prästfigur på den svenska humorhimlen. Präst-Björn, spelad av Hampus Nessvold, firar veckomässa med fina franska viner och försöker skapa en after work-känsla. När han inser att han förväntas arbeta röda dagar under julen blir han vansinnig. ”Är det ens lagligt?” Och i stället för julevangeliet får de stackars kyrkobesökarna en julrapp. Ett par som ska gifta sig erbjuds en samtidsanpassad vigsel, minimalt med ”Gud-snack” och In the jungle i stället för tråkig orgel. Till slut är det bruden som säger nej och kräver en helt traditionell ceremoni, med orgel och psalmer. Och så vidare.
Det är prästkomik för en postsekulär tid. Här har kyrkorna ägnat decennier åt att försöka sudda ut det som kan väcka anstöt, det som skiljer kristendomen från den humanistiska, underhållningsbesatta samtidsandan – och så visar det sig att människorna börjat vantrivas i sekularismens återvändsgränd och behöver något mer än underhållning, något som verkligen stillar hunger och släcker törst. Och så möts de av Präst-Björn …
[ Filmerna där kristna karaktärerna framställs som fienden ]
