När jag inledde min verksamhet som krönikör i Dagen för ett år sedan var det med en artikel om det svenska Jesusförnekandet. Påfallande högljudda röster i Sverige, även inom det akademiska fältet, brukar tidvis hemfalla åt raljerande och vetenskapligt ogrundade påståenden om att Jesus aldrig har existerat. När jag nu läser krönikan igen slår det mig att det är just sådana spörsmål som oftast kommer i fokus när jag är ute och föreläser om personen i fråga, vilket jag gör ofta. Och det stör mig. Det väsentliga, även för en historiker, måste rimligen vara vad som var så nytt med Jesu verksamhet, och varför vad som började som en liten rörelse i en galileisk avkrok utvecklades till en världsreligion med miljarder troende. Alltså: vad, enligt en historieprofessor, var så speciellt med urkristendomen?
[ Dick Harrison: Att förneka Jesu levnad är lika begåvat som att tro att månlandningen var fejk ]
När jag väl får möjlighet att prata om detta brukar jag peka på två olika element: förkunnaren och budskapet. Det står bortom varje tvivel att Jesus måste ha varit en karismatisk talare som fick folk att reagera. Det var endast honom översteprästerna ville röja ur vägen, inte lärjungarna (de stora kristendomsförföljelserna inleddes först när rörelsen blivit en framgångsrikt expanderande religion i Medelhavsvärlden). Det var bara Jesus som individ som uppfattades som ett akut hot; därav korsfästelsen.
Petrus hade inte behövt bli rädd och förneka sin mästare; han gick säker i flera decennier efter Golgata. Om Kajafas och Pilatus emellertid hade kunnat blicka in i framtiden hade de antagligen gjort tvärtom: agerat mot budskapet snarare än mot den messianske förkunnaren som sådan. Ty det var i budskapet som det socio-religiösa framgångskonceptet låg.
Jesus öppnade vägen till en helt ny typ av tänkande, i vilken jämlikheten och jämställdheten upphöjdes till norm samtidigt som all form av egoism och alla typer av våld fördömdes.
— Dick Harrison
Det som gjorde Jesu budskap så lockande för antikens människor var två mycket radikala punkter: (1) alla var välkomna, oavsett etnicitet, social status, yrke, kön och ålder, men (2) endast under förutsättning att de ställde upp på nytolkningar av lagar och principer som måste ha upplevts som extrema redan när det begav sig.
Tänk själva: hur många av er skulle skänka bort allt ni ägde och ge till de fattiga för att erhålla Guds rike? Hur många skulle omfamna och älska den granne man legat i fejd med i åratal eller decennier och innerligt önskat till Gehenna? Inte många.
[ Guds existens debatterades i SVT:s Aktuellt ]
Dessa två element gick på tvärs mot hela den sociala, juridiska, etiska och politiska grundhållningen i antikens samhällen, både det judiska och det grekisk-romerska. Det normala var att religioner var esoteriska sekter som byggde murar mot omvärlden, att kvinnor förtrycktes av ett järnhårt patriarkat, att utsocknes betraktades som farliga och mindre värda, och så vidare, samt att korrupta myndighetspersoner och prästerskap gärna tummade på regler som var svåra att följa. Jesus bröt fullständigt mot detta och öppnade vägen till en helt ny typ av tänkande, i vilken jämlikheten och jämställdheten upphöjdes till norm samtidigt som all form av egoism och alla typer av våld fördömdes.
Än i dag är detta en radikalism som i praktiken – i vardagslivet – är för svår att acceptera för flertalet människor, även om vi håller fast vid den som principiell riktlinje. Under antiken måste budskapet ha upplevts som ännu radikalare, vilket ökade dess attraktionskraft samtidigt som det resulterade i splittringstendenser (till exempel från elitistiska gnostiker), oförståelse och förföljelser. I radikalismen ligger också förklaringen till varför den lilla rörelsen från Galileen blev en världsreligion: ett kärleksbudskap som appellerar till 100 procent av mänskligheten har större chans att triumfera än sekter som medvetet exkluderar sig från omvärlden.
[ Dick Harrison: Jag önskar att jag kunde skriva under på berättelsen om Jesu födelse ]
