Vid det här laget har nog ingen missat att Jesus spås bli en av trenderna bland unga 2025 enligt Ungdomsbarometern. Men huruvida det sker eller ej hänger till stor del på oss som kyrkor. För även om många säger att de vill nå unga med Jesus, saknar de flesta av oss förmågan och, om vi ska vara ärliga, viljan att betala priset.
Den unga generationens stora frågeställning är hur de ska navigera i ett hyperdigitalt konsumtionssamhälle som snurrar allt snabbare. Influencers, företag, politiker och andra pockar på deras uppmärksamhet, överöser dem med intryck och olika val. Det är en generation präglad av subjektiva sanningar där varje individ formar sin egen story. Digitala och medvetna om sin omvärld slits de med att hitta sig själva och en tro på framtiden och många kämpar med psykisk ohälsa, ångest och ensamhet. Mitt i detta ser vi en begynnande trend. En slags motreaktion. Det är ett sökande efter paus, äkthet och mening. De söker något som ger sammanhang, gemenskap och svar på livets svåra frågor mitt i en fragmenterad värld. Kanske är det Jesus, men inte nödvändigtvis. För om inte kyrkan kan möta deras längtan kommer de söka någon annanstans.
Å ena sidan har vi onekligen ett smashläge, då Jesus kan ge det hopp och kyrkan den gemenskap många söker. Men å andra sidan undrar jag om vi är rustade för det? För om den unga generationen ska få tag i Jesus sker det inte av sig självt. Som församlingar har vi tuggat på i samma hjulspår länge nu och ska vi vara ärliga har inte horder av unga strömmat in i kyrkan de senaste decennierna. Det kommer inte heller att förändras bara för att en trendspaning nämner namnet Jesus. Nej, om det ska ske krävs en radikal förändring. En kursomläggning.
Framför allt behöver vi redan nu se till att arbetet bland unga blir prioritet!
— Ida-Maria Brengesjö
Genom åren har vi haft svårt att vara en relevant röst som ger svar på ungas frågor. Kanske för att vi egentligen inte har tagit dem på allvar. De unga söker tydlighet, inkludering och svar, men av rädsla för att pracka på religion har vi serverat lekar, fika och känslokickar. Det funkar inte längre. Och just nu saknar jag prioriteringen att på riktigt lära oss hur vi möter den unga generationen. Var rustas ledare och pastorer i det? Var får de redskap och undervisning som inte bara är hämtad från kristet håll utan som ger god inblick i vad som sker i samhället och kompetens för hur vi möter det? Detta kan inte vänta!
[ "Kyrkorna måste våga tänka nytt när unga längtar efter Jesus" ]
Framför allt behöver vi redan nu se till att arbetet bland unga blir prioritet! Inte bara på fredagskvällar, utan i hela kyrkans liv. Vi behöver våga ta ut svängarna, tänka om, tänka helt. Ge rum för mötesplatser, äkthet, kreativitet och djupa samtal. Och kanske är det så att de som allra bäst vet vad unga längtar efter är de unga själva. Tänk om vi skulle börja lyssna till dem och de som arbetar nära dem; ungdomsledare, tonårsledare och unga vuxna! Ge dem utrymme, ledarskap och mandat. Låta dem få vara med och forma gudstjänster, mötesplatser och församling. På riktigt! Inte bara på det sätt vi lärt dem utan som de själva vill. Då först tror jag vi kommer se den trend som Ungdomsbarometern siar om.
Och vi andra då? Vad ska vi göra? Jo, vi ska uppmuntra, vara närvarande, dela vår tro, vara äkta, vara föredömen, underlätta mötesplatser och be. Be med dem och för dem! Och när vi känner oss åsidosatta och har svårt för förändringen, då får vi ta det med Gud. Men just nu gör Gud något nytt genom sin Ande. Det sker i en ung generation, både i och utanför kyrkan, och vi behöver öppna för det.
[ Fredrik Wenell: Påkristningen pågår: Den sekulära muren vittrar sönder ]
