2013 var jag på studieresa i USA för att besöka kyrkor som inspirerat mig, däribland Elevation Church i Charlotte. Första söndagen fann jag mig på en introduktion för nya volontärer. När de beskrev sin kultur sa de något som jag burit med mig sedan dess: “eat the fish and leave the bones”. Ät fisken, lämna benen. Att ha en inställning att alla har något matnyttigt att lära mig även om det finns ett och annat “ben” som behöver lämnas därhän. Paulus uppmanar att “pröva allt, behåll det goda och håll er borta från allt slags ont” (1 Tess 5:20-21).
Emellanåt möter jag människor som är besvikna, upprörda eller i värsta fall farit illa i kyrkans gemenskap, ibland så pass att de överväger att lämna kyrkan. Till att börja med brukar jag försöka säga; Tack, för att du är uppriktig och berättar för mig. Genom att veta hur du upplever kyrkan kan vi förhoppningsvis lära oss något, rensa bort det som inte är bra eller komplettera med något som saknas.
Även kritik som ibland förs fram i affekt kan bära med sig lärdomar om vi lär oss förstå vad det är som ligger bakom. Mottagaren av kritik kan också applicera principen att skilja fisk och ben.
[ Frida Park: Vi är många som drömmer om att se levande - och sunda - församlingar ]
I samtal brukar jag också fråga om de 10-20 procent av kyrkan som man är missnöjd med är så pass allvarliga att det är värt att lämna de 80-90 procent man faktiskt trivs med och lärt sig att uppskatta? Det är en fråga varje person själv måste svara på.
Likaså behöver vi som ledare och pastorer ta fullt ansvar för de eventuella missförhållanden som kan ske i kyrkans namn och inte bara skaka av oss kritiken med att det endast rör sig om “några dåliga äpplen”.
Korrigering fungerar bäst utifrån en vänskaplig relation.
— Simon Holst
När jag följer rapporteringen om WAO Church – den senaste växande, internationellt präglade, församlingen att hamna i sökarljuset – känner jag också att jag har mycket att lära mig. När jag läser tidigare medlemmars berättelser lär jag mig mycket.
Dels om det inflytande vi har som andliga ledare och vilket stort allvar vi behöver ta det på. Dels hur det jag säger och den kultur vi skapar riskerar att tas emot på ett helt annat sätt än vad som var min intention, kanske särskilt när det finns ett driv som kan skapa orimliga förväntningar på ledare och volontärer i en snabbt växande kontext. Varje berättelse är värd att lyssna till.
[ Debatt: Stark tillväxt och hängivna medlemmar är inte bevis på en sund kyrka ]
När jag lyssnar till segerrapporter om 850 döpta sedan början av 2023, inte minst unga från utsatta områden, fylls mitt hjärta med tro. Hur kan vi bättre nå unga i min stad? Kan det vara så att en tydlig ledarstruktur är precis vad ungdomar i riskzonen för gängkriminalitet behöver?
När jag ser den stora kulturella mångfalden i ledarskap så inspireras jag. De flesta församlingar brukar ha ganska homogena ledningsgrupper, även om församlingen kan vara mångkulturell – inklusive min egen.
När jag hör om bönemöten som fyller kyrksalen undrar jag vad WAO kan lära mig om att uppliva bönen i min egen församling?
Jag är orolig för tendenser i kristenheten där vi snabbt vill ta avstånd från det som kritiseras trots att vi allt som oftast inte har den fulla bilden. Att ensidigt ta ställning emot något kan vinna kortsiktiga poäng och samtidigt omöjliggöra konstruktiv kritik i det långa loppet. Korrigering fungerar bäst utifrån en vänskaplig relation.
Lika sant som det är att allt inte är bristfälligt för att något är det, lika sant är det att det som har framgång och växer behöver granskas och ansas precis som Jesus lär i Johannes 15. Både det som är glädjande och besvärande kan bli till lärdom.
Vi måste helt enkelt lära oss se skillnad på vad som är fisk och vad som är ben.
[ Dokument: Hängivet eller hierarkiskt i We are one church? ]
