I min verksamhet som historiker konfronterar jag ideligen begreppet vikingar. Vikingatiden är den enda epok i Sveriges förflutna som både vi svenskar och utländska turister tror sig vara någorlunda bekanta med, varför det ofta blir upp till undertecknad att reda ut begreppen, berätta vad som är sant och falskt och avliva en och annan myt. Således finns det fortfarande gott om folk som tror att de gamla nordborna hade hornhjälmar.
En ännu mer seglivad myt är den om religionen: att vikingarna var inbitna hedningar och asadyrkare vars krigs- och plundringståg hade karaktären av heliga krig mot kristenheten.
Sanningen är att nordborna under järnåldern umgicks med flera religioner och inte var främmande för att kombinera dem. Arkeologer har hittat gjutformar med torshammare och kors invid varandra, och på Helgö i Mälaren har man till och med grävt fram en liten buddhastatyett (som dock troligen mer haft karaktären av souvenir än heligt föremål).
Arkeologer har hittat gjutformar med torshammare och kors invid varandra.
— Dick Harrison
När våra förfäder och förmödrar framställs som gediget antikristna utgår man i regel endast från ett fåtal texter i vilka missionärer tycks ha gjort en sorts faux pas – olycksaligt felsteg – och fått problem med myndigheterna, vilket haft den för historievetenskapen trevliga bieffekten att folk på kontinenten fått skäl att skriva om saken.
Efter att anglosaxaren Willibrord omkring 710 gjort ett misslyckat försök att sprida kristendomen till danernas kung Ongendus (Angantyr) på Jylland hyllades han för sitt djärva försök, och när Ansgar på 800-talet inte lyckades kristna mer än en mindre grupp svear i Birka blev hans fiasko – eftersom det dröjde 150 år innan Mälardalens befolkning blev kristen måste det tyvärr betraktas som ett dylikt – föremål för en längre utläggning i en helgonbiografi. Och så vidare: vi hör bara talas om konflikter, hjältemodiga nederlag och en och annan triumf. När inget allvarligt eller spektakulärt hände, det vill säga när hövdingar och bönder mottog det kristna budskapet i sina hjärtan och anammade den nya religionen utan krig och blodiga martyrskap, saknades skäl att sätta utvecklingen på pränt.
Mitt favoritexempel är Västergötland, som redan på 1010-talet var så fullständigt kristnat att landskapet fick ett stationärt biskopsdöme i Skara, drygt ett sekel innan vi möter de övriga permanenta svenska biskopsdömena. I Varnhem har en kristen begravningsplats från 900-talet (möjligen ännu äldre) lokaliserats bredvid de begravda ruinerna av vad som är Sveriges äldsta kända kyrka. De västgötska vikingarna var alltså kristna i mer än hundra år innan den nya religionen segrade i stora delar av Mellansverige, och allt tyder på att missionsarbetet mellan Vänern och Vättern var tämligen odramatiskt.
[ Dick Harrisson: Varför detta hat mellan muslimer och judar? ]
