Ingen föds med en perfekt uppsättning åsikter och ingen föds på nytt med perfekt teologi. För att lära mig nytt måste jag lyssna till andra som inte delar mina övertygelser och vara beredd att omförhandla invanda tolkningar av Bibeln. Jag för en lista över ändrade åsikter. Den dagen som den listan slutar att utökas har jag slutat att växa!
Det fanns en tid när jag var ängslig för att på allvar lyssna till dem som inte trodde som jag, men en av min ungdoms mest befriande tillfällen var när jag bestämde mig för att om Jesus är på riktigt och Bibeln sann, så kommer min tro att klara vad helst som kastas mot den.
Men den omförhandling av övertygelser som är en del av min mognadsprocess är inte detsamma som ett osunt tvivlande, det slags tvivel som Jesus och apostlarna varnade för. Och det finns inga enkla regler för vad som är vad, men det är skillnad på det tvivel som driver mig att undersöka tron noggrannare och det tvivel som vill stjäla tron ifrån mig. Detta – som så mycket annat – kräver urskillning.
Jag för en lista över mina ändrade åsikter.
— Lars Gunther
När dessa processer fungerar som de ska lyssnar jag på många röster. Och på nytt krävs det urskillning. Vi varnas ju för villolärare och falska profeter. Ett sätt att möta den utmaningen är att utgå från etiketter, att bara lyssna på säkra kort! Det myllrar av så kallade väktartjänster på internet som ser det som sin uppgift att tillhandahålla listor över farliga och godkända personer. Men det är raka motsatsen till att växa och mogna att följa sådana ytliga rekommendationer.
Mitt stora forskningsprojekt under året har varit att undersöka de profetiska-apostoliska delarna av kristenheten. Inom den har jag verkligen funnit inslag som är förfärande och individer som är djupt olämpliga att lyssnas till. Men jag har också snappat upp korn av vishet och utmanas av attityden – att vilja ha mer av Gud! Ska jag överge det för att det andra var dåligt?
Jag brukar tala om tre nödvändiga gränsdragningar för att hålla tron sund: Mot liberalteologin, mot fundamentalismen och mot hyperkarismatiken. Men jag håller de gränserna porösa. Det finns saker att lära sig också på andra sidan gränsen och det bör jag låta sippra igenom.
Vissa teologer är både briljanta och helt ute och cyklar. Jag kallar det origenessyndromet. Kyrkofadern Origenes är det första exemplet jag känner på just detta. En viktig lärare med en del märkliga idéer!
Just här blir därmed lyssnandet en del av min mognad. Att lyssna med urskillning kräver något av mig som jag varken får när jag låter mig matas som en fågelunge eller tvärt vägrar höra något alls. Alla Origenes efterföljare tvingar mig att jobba. Det är nyttigt!
