Känna sig förstådd alltså – ska det vara så viktigt?

Hungrigt läser jag ännu en artikel om vad det är som gör människor lyckliga. Att ha goda relationer, att vara öppen, att vara vänlig och extrovert. Det är sådant som brukar listas. Jag tror att jag vet, ändå läser jag, igen. Det berättas om en ny, ovanligt välgjord och ambitiös studie utförd av den estniske psykologen, René Mõttus. Den visar, som väntat, att lycka beror mer på personligheten än på omständigheterna. Tre saker står ut: En generell begeistring inför livet, en god förmåga att fatta beslut, samt känslan av att vara förstådd. Det är den sista faktorn som förklarar allra mest. Människor som inte är särskilt tillfreds med tillvaron uppger ofta att de inte känner sig förstådda.

Aha, okej, där blev jag ändå lite överraskad. Känna sig förstådd alltså. Ska det vara så viktigt? Känner jag mig förstådd? Och vad är det ens? Att folk förstår vad jag säger (eller skriver)? Att människor i min närhet förstår varför jag agerar och reagerar som jag gör – är det det? Måste de gilla beteendet också – eller räcker det att förstå? Jag är nog faktiskt själv ganska måttligt intresserad av orsakssambanden.

Känna sig förstådd alltså. Ska det vara så viktigt?

—  Susanna Birgersson

Jag gissar att mitt relativa ointresse för att känna mig förstådd beror på att jag omedvetet njuter privilegiet att vara ganska väl förstådd av min omgivning. Kanske hänger det även ihop med att jag vet mig känna den som ”utrannsakar mitt hjärta och känner mina tankar” (Ps 139:23). Han som säger ”Mina får hör min röst, och jag känner dem …” (Joh 10:27). Min strävan efter nödvändig självkännedom är en pågående bön till honom som vet allt om mig. Även när jag under långa perioder har försökt fly bort från Gud har jag varit grundligt övertygad om han känner mig, att han förstår mig och vet allt om mitt mörker, min längtan, mina begär, mina erfarenheter.

Jag tror inte att jag har så mycket mer lycka att hämta i att försöka bli ännu mer förstådd. Det får vara bra som det är. Men jag ler när jag inser att jag framför mig har receptet på hur jag kan göra andra människor lyckliga, och att det är så enkelt. Det är svårt att hjälpa människor bli bättre beslutsfattare. Velpellar är väldigt stabila i sitt velande.

Det är ännu svårare att ingjuta begeistring inför livet i den som är ledsen och utled på det hela. Men det är lätt som en plätt att få människor att känna sig förstådda. Det enda man behöver göra är att lyssna, att ställa frågor, att sammanfatta det man hört och fråga om det stämmer. Ställa följdfrågor och så lyssna igen. Det kan vara vid kyrkfikat, på Öppna förskolan, hos frisören eller hemma runt köksbordet.

Blir man lycklig av det? Ingen aning. Men det är hur som helst saligare att giva än att taga.

[ De bestämde sig för att ta reda på vad som gör en lycklig ]