Varför låtsas vissa kristna att helvetet inte finns?

Under förra århundradet blev det vanligt bland kristna att förneka helvetets existens. Jag minns själv hur en välmenande, svenskkyrklig biskop någon gång i skiftet mellan 1980- och 90-tal hade svårt att värja sig mot påståendet från en TV-reporter om att existensen av ett helvete, där vissa skulle hamna, föll på att det skulle strida mot svensk jämställdhetspolitik.

Det är en sak att reflektera över hur man talar om helvetet, och en annan att aktivt låtsas som att det inte finns. Helvetets existens är faktiskt ett bra exempel på hur det doktrinära och det pastorala måste samexistera i kristen tro, och hur man inte får kasta ut barnet med badvattnet.

Jesus kommer ju till världen för att bryta helvetets makt.

—  Thomas Idergard

Jesus kommer ju till världen för att bryta helvetets makt. Han skulle inte ge sitt liv för att besegra något som inte finns. Mer än 90 procent av alla omnämningar av begreppet ”helvetet” i Nya testamentet består av Jesus egna varningar för det. Så tydliggör han hur vi ska betrakta helvetet: inte som ett tillstånd som vi väljer åt andra, utan som en högst individuell risk, som var och en ska göra sitt för att undvika för egen del. I relation till andra ska tal om helvetet vara en kärleksfull varning i form av ett vittnesbörd om viljan att för egen del undvika det.

[ Debatt | Roland Stahre: Helvetsförkunnelsen har skapat skador för många människor ]

Hur går då existensen av helvetet – tillståndet av evig separation från Gud i vetskap om att det finns en evig gemenskap – ihop med Guds kärlek? Det var också frågan i den stora debatten om helvetet här i Dagen för något år sedan. Svaret är utmärkt, bara vi inte glömmer ytterligare ett av Guds kännetecken: respekten för den fria vilja som Gud själv har gett oss. En respekt som förstås inte är en sympati med allt vi gör med och av vår vilja. Men en respekt som inte gör om våra val åt oss när vi inte kan välja längre; som ger oss i evighet det vi fritt väljer här i tid och rum. Ett aktivt nej till Kristus här kommer alltså inte att ge en påtvingad gemenskap med Kristus bortom detta.

Guds räddningsoperation för att upphäva den ärftligt delade effekten av de första människornas nej till Gud, kräver nämligen ett svar, precis som när den skeppsbrutne själv måste gripa tag i den utkastade livbojen för att kunna dras upp.

Vi har förstås inte valet att faktiskt få dela Jesus uppståndna härlighet, det avgör bara Guds dom. Men vi kan vilja att det ska ske, och göra vad vi kan med och av de hjälpmedel Gud erbjuder: Jesus Kristus och dopet in i tron på Jesus offerdöd och fysiska uppståndelse. En tro som ger förlåtelse så ofta jag behöver och ber om den här i tiden, och som lever i vad jag försöker göra och försöker undvika. För att himlens, det eviga livets, realitet också kan bli min – och därmed inte den eviga Gudsfrånvarons, helvetets.

[ Sebastian Stakset: Har rädslan för djävulen blivit för stor i våra kyrkor? ]