Vad är egentligen viktigast: lärjungaskap eller att predika evangelium?

De senaste fyra åren har jag arbetat som pastor i tre olika samfund: EFK, pingströrelsen och Equmeniakyrkan. Därför har jag den senaste tiden ägnat mycket tid åt att reflektera över vad som skiljer dessa samfund åt, framför allt när det kommer till synen på vad som är kyrkans huvuduppdrag.

Missionskyrkan, ett av bildarsamfunden till den sammanslagning som fick namnet Equmeniakyrkan, var ett nyevangeliskt samfund, en slags uppdatering av den lutherska (det vill säga evangeliska) traditionen. Martin Luther hade en pessimistisk syn på människans förmåga att följa Jesus, därför ansåg han att kyrkans främsta uppdrag var att predika evangeliet.

Reformationens frikyrkorörelse, de så kallade anabaptisterna, hade en betydligt mer optimistisk syn på människans förmåga att följa Jesus, därför ansåg anabaptisterna och deras efterträdare baptisterna att kyrkans främsta uppdrag var att göra lärjungar, eller som det står i missionsbefallningen: ”lära dem att hålla buden.” (Matt 28:20)

Martin Luther hade en pessimistisk syn på människans förmåga att följa Jesus

—  Eleonore Gustafsson

Denna skillnad i betoning blev tydlig för mig när jag lämnade EFK, som är ett baptistiskt samfund, för att bli pastor i pingströrelsen. Trots att pingströrelsens grundare Lewi Pethrus från början var baptistpastor så har Pingst mer gemensamt med gamla Missionskyrkan än EFK när det kommer till kyrkans uppdrag.

Pingströrelsen är i grunden en väckelserörelse vars fokus har varit att predika evangeliet, inte träna lärjungar. Men inte för att man likt den nyevangeliska rörelsen har en pessimistisk syn på människans förmåga att följa Jesus utan för att man har en optimistisk syn på andedopet. Enligt pingströrelsen krävs det ingen träning eftersom Anden på egen hand formar lärjungar.

För en vanlig medlem kanske denna skillnad inte märks, men för mig som pastor blev det en rejäl kulturkrock att gå från EFK till Pingst. För det är en stor skillnad att leda en församling vars huvuduppdrag är att predika evangeliet eller att leda en församling vars huvuduppdrag är att träna lärjungar.

Alla samfund predikar evangeliet och tränar i någon form lärjungar – men vad är medel och vad är mål? Mitt intryck är att lärjungaträningen i Pingst snarare är ett medel, man tränar lärjungar i betydelsen personer som kan utföra kyrkans huvuduppdrag, predika evangeliet. I Pingst är lärjungaträning egentligen en ledarskapsträning, inte en träning i Bergspredikans etik som formuleringen ”lär dem att hålla buden” syftar på.

Equmeniakyrkan har inte bara nyevangeliska rötter, därför undrar jag: hur mycket av baptismen och metodismens fokus på helgelse fick man med sig när man bildade nytt samfund? Vilken plats har lärjungaträningen i Equmeniakyrkan?

[ Eleonore Gustafsson: Dagar när jag tvivlar finner jag tröst i en trohetsed ]