Karismatiska uttryckssätt är inte enda garantin för andlig närvaro

När jag skrev min kandidatuppsats under pastorsutbildningen valde jag att kika närmre på pingstväckelsens framfart och hur den påverkade Missionsförbundet, och specifikt församlingen i Mullsjö. Församlingen mötte en väckelse av helande och Ande och många människor kom till tro. Men i kölvattnet kom konflikt, splittring och djupa sår och det som en gång var en gemensam församling splittrades till två.

När jag närmare 80 år efter splittringen skrev min uppsats fann jag intressant nog att såren fanns kvar, speciellt i den församlingen som blev ”lämnad”. Det handlade inte längre om människors oförrätter, utan snarare om en stukad andlighet. Något hade gått förlorat och talet om Anden och karismatik var inte okomplicerat. Det fanns som ett nedärvt kollektivt minne i församlingen och jag har mött det på flera andra platser sen dess. Hur hela församlingar hämmas i sin andlighet på grund av historien.

Mullsjö är på intet sätt unikt. Genom åren har vi sett flera gemenskaper splittras till följd av andliga strömmar (inte minst på 1980-talet när trosrörelsen bröt fram). Men hur väl människor än vill i sin iver att nå nya människor och djupna i Anden så gör det något med dem som blir kvar när splittring sker.

Det skapar ett minne, i såväl församlingar som individer. Erfarenheter av andliga övergrepp, tvivelaktigt ledarskap och osund andlighet har skapat (och gör fortfarande) rädsla och sår. Det är inte Anden i sig som skapar sår, utan människors oförmåga att hantera varandra, frågor och legitim oro över övertoner.

Det är inte Anden i sig som skapar sår.

—  Ida-Maria Brengesjö

Min fråga är om de kollektiva smärtsamma minnena hämmar den andlighet som skulle kunna få blomma i våra församlingar? För vad gör det med våra församlingar när obearbetade sår inte får ges rum att hela? När rädslan för det andliga hotar att hålla tillbaka Andens vind och gåvor?

I en del församlingar talas det knappt om Anden i dag och på många ställen skapar lovsången starka känslor. Inte sällan har detta att göra med erfarenheter och obearbetade sår och det är dags att vi gör upp med det. Vi behöver tala om de sår som finns, möta dem som blivit stukade och be om förlåtelse. En kollektiv församlingssjälavård som kan bidra till en upprättad andlighet.

Karismatiska uttryckssätt är inte enda garantin för andlig närvaro. Och inte heller behöver vi vara rädda för Guds Ande. Gud möter oss var och en där vi är och som vi är, genom sin Ande. På olika sätt. Men det är Anden som gör att vi alla kan känna Guds kärlek, höra hans röst och sprida hoppet. Utan den går vi vilse. Därför behöver vi ta tag i det som står i vägen, så att Guds Ande kan få blåsa som den vill över våra församlingar. Vi behöver inte vara rädda för olika uttryckssätt utan kan ha generositet mot varandra. Välsigna varandra. För ”där Herrens Ande är, där är frihet”.

[ Ida-Maria Brengesjö: Något i mig går sönder när lovsång hånas ]