Är nästan alltid de svarta fåren i religionernas fållor som pryder tidningsrubrikerna

När en sekulariserad nutidsmänniska blickar ut över de scener där religiöst inspirerade politiker agerar har vederbörande lätt att ta till hårda ord. Tolerans är inte ordningen för dagen i Mellanöstern och på den indiska subkontinenten. Förföljelserna av kristna antar stundom drag som för tankarna till den romerska antiken. Det är lätt att därvid länka religion till förstockad främlingsfientlighet och uppfatta företeelsen som antitesen till upplyst civilisation.

Man ignorerar lätt att det nästan alltid är de svarta fåren i religionernas fållor som pryder tidningarnas rubriker. Otaliga människor har i stället tagit till sig de kärleks- och fredsbudskap som finns i flertalet religioner och levt i enlighet med lärorna.

Ett av mina favoritexempel är Vilhelm av Ruysbroeck, en flamländsk franciskan som deltog i den franske kungen Ludvig IX:s korståg till Främre Orienten. År 1253 skickades Vilhelm på en sonderande missionsresa från Acre – dagens Akko i Israel – till den mongoliska huvudstaden Karakorum. Vilhelm fick audiens hos Möngke khan, sonson till Djingis khan och vid denna tid jordklotets mäktigaste man. Efter att ha misslyckats att omvända honom till kristendomen återvände Vilhelm västerut i juli 1254. Han var tillbaka vid Medelhavet i augusti 1255, där han skrev en reseberättelse.

Det är lätt att länka religion till förstockad främlingsfientlighet.

—  Dick Harrison

Märk väl: Vilhelm deltog i ett korståg (knappast en religionstolerant företeelse), och skälet till expeditionen var sonderande mission. Hans programmatiska utgångspunkt var, skulle vi säga i dag, snarast fanatikerns. Vi förväntar oss inte att finna kulturöverskridande tolerans i reseskildringen. Men det gör vi. Under Vilhelms vistelse i Mongoliet ordnade Möngke en konferens med representanter för islam, buddhism, katolicism och nestoriansk kristendom. Själv var Möngke anhängare av en shamanistisk lära som brukar kallas tengriism eller tengrianism, men han var nyfiken på övriga religioner.

Inför konferensen drabbades Vilhelm av insikten att de teologiska skillnaderna mellan kristendom och islam – korstågens antagonister – var marginella, när det verkligen gällde. Alltså allierade han sig med muslimerna gentemot ”avgudadyrkarna” i Centralasien. Under konferensen framkom det också med all önskvärd tydlighet att likheterna mellan de båda abrahamitiska världsreligionerna var så stora att ingen fientlighet uppstod. Vilhelm noterade i sin reseskildring, icke utan förvåning, att hans muslimska motparter beredvilligt medgav att de kristnas tro var sann och att det inte låg i deras intresse att starta en konflikt mellan grupperna.

Vilhelm av Ruysbroeck är ett exempel ur en stor hög på att tolerans, nyfikenhet och religiös tro är lätta att kombinera. Den stora frågan är varför vi har så lätt att glömma dem.

[ Dick Harrison: Religion är inte skadligt för eleverna ]