Vi kristna, tillsammans med judarna, brukar ju ta åt oss äran för individualismen, och alldeles särskilt gäller det oss protestanter. Individen som huvudsakligt subjekt, ansvarig för sina handlingar, med rätt och skyldighet att välja väg själv – det tänkesättet kommer från vår tradition. Men de värderingar som präglar vår samtid är en individualism som har löpt amok, och vi kan inte riktigt kännas vid den längre.
Utan Gud blev individualismen ett krav på självförverkligande, den blev till egocentrism, den blev till ångest över att inte räcka till och den ledde till ett alltmer bisarrt fokus på identitet.
Vad gör vi kristna då? Vi tänker att vår ”unique selling point” är gemenskap och samhörighet, eller hur? Vi talar om enhet, gråter över kristenhetens splittring och försöker bjuda samtidens kalla individualism motstånd genom att besvärja fram gemenskap och varma kollektiv.
Det är sant att det kristna livet är ett liv i gemenskap. Verkligen! Men den gemenskapen definieras inte främst i motsats till världens individualism, utan är en följd av en mycket mer radikal individualism. Den som har sålt allt för att följa Jesus, bildligt men kanske också bokstavligt talat, blir fri i förhållande till andra människor. Aldrig hänsynslös, däremot självständig, orädd, kärleksfull.
Bilden av kyrkan som kroppen är väsentlig. Men armen är inte en del av kroppen för att den sitter ihop med knäskålen, utan för att den, liksom knäskålen, sitter ihop med huvudet.
Vi kommer inte att få deras eftermälen, men kallelsen är densamma.
— Susanna Birgersson
Häromveckan berättade jag för barnen i söndagsskolan om Kinamissionären Hudson Taylor (1832-1906), om hans liv och om frukten av hans arbete. Kina är en totalitär stormakt – men också ett land med 100 miljoner kristna. Redan som tonåring drabbades Hudson Taylor av kärlek till det kinesiska folket, och hela sitt liv lade han i tjänsten. Det fanns inga garantier, inga skyddsnät, sällan några pengar till lön. Han förlitade sig på Gud, som sörjde för honom och för hans familj. Detsamma gällde de hundratals missionärer han rekryterade till Kinamissionen. De reste i tro.
När vi kliar oss i huvudet och undrar hur vi ska utrusta våra kristna ungdomar att möta det hyperindividualistiska sekulariserade samhället, låt oss då berätta om Hudson Taylor och Corrie ten Boom, om Broder Andrew, Ansgar, Dietrich Bonhoeffer och Augustinus, om såväl Abraham som Daniel och Rut. Vi kommer inte att få deras eftermälen, men kallelsen är densamma, och inte mindre radikal för en undersköterska i hemtjänsten än för en dödsföraktande Kinamissionär.
Vi ska inte varna för individualismen per se, utan berätta om en mycket mer långtgående individualism, den som kommer sig av att vi tror att den makt som verkade Kristi uppståndelse, verkar också i oss.
[ Susanna Birgersson: De senaste åren har jag blivit kristen på nytt - och mer konservativ ]
