Vad är egentligen en evangelist? De flesta tänker nog på en eldig predikant på en estrad eller en extrovert mingelexpert på ett gatutorg.
Få tänker nog på en god själavårdare, trots att det kanske varit särmärket bland evangelisterna i dåvarande Missionsförbundet, det enda samfund som avskilt människor till ett livslångt evangelistuppdrag. Något har hänt med evangelistämbetet, och dess konsekvens är att svensk kristenhet förlorat en viktig funktion: den kringresande själavårdaren.
Samtalet betraktades som ett viktigt redskap i väckelsemötets verktygslåda.
— Eleonore Gustafsson
En av orsakerna skulle kunna vara förnyelsen av eftermötet. Eftermötet är den del i gudstjänsten som kommer efter predikan. Tack vare den karismatiska väckelsen består eftermötet i dag av en förbönsinbjudan. Så gick det inte till förr.
Då bjöd man i stället in till samtal i ett separat rum avskilt från gudstjänstrummet, det kunde vara ett bönerum eller en avskild del av mötestältet. Visserligen avslutades dessa samtal med bön, men samtalet betraktades som ett viktigt redskap i väckelsemötets verktygslåda.
Själavård tar tid, den tiden finns inte längre eftersom dagens väckelsekampanjer är så korta, ofta bara en helg, men förr varade en sådan kampanj mellan fyra till sex veckor. Det gjorde att evangelisten och dennes medhjälpare hade tid för själavårdssamtal även utanför gudstjänsttid.
Denna aspekt skymtar ofta fram i den kände evangelisten Frank Mangs böcker, inte minst i Högst personligt och Människor i kamp. Han reste inte vidare efter bara ett möte, han stannade kvar en längre tid. Evangelisten var alltså inte bara en resepredikant utan också en kringresande själavårdare.
[ Eleonore Gustafsson: Att ta emot bikt utan att döma är en nådegåva ]
När jag häromveckan ringde upp en pensionerad evangelist för att faktakolla min spaning fick jag en annan misstanke bekräftad: de som sökte upp evangelisterna för samtal var inte bara ofrälsta, även församlingsmedlemmar tog tillfället i akt. Och de kom för bikt, för att bekänna saker som de inte vågade berätta för sin lokala pastor. Och kanske även för att evangeliets förkunnelse hade gett dem mod. Kanske hade även de kurser man höll för att lära upp församlingsmedlemmar i hur man delar evangeliet också bidragit till att man insåg sitt behov av bikt.
Nu kanske en vän av ordning undrar: är inte bikt en katolsk grej, vad har det med väckelsekampanjer och evangelistens tjänstenådegåva att göra? Kanske en hel del, för i boken En man blev sänd från 1957 ställde evangelisten Berthil Paulson följande fråga till Frank Mangs: ”Du har ofta talat om behovet av biktfäder. Skulle du inte vilja ge oss din syn på en idealisk sådan?”
Denna fråga ekar in i vår tid, när man inte vågar prata med sin lokala pastor behövs det en kringresande själavårdare.
[ Moderns frimodighet inspirerade den unge Mangs ]
Fotnot: I en tidigare version stod fel namn på vem som intervjuade Frank Mangs. Rätt person var Berthil Paulson.
