I debatten om Folkbildningsrådets indragna statsbidrag till det muslimska studieförbundet Ibn Rushd gäller det att veta varför man tycker som man gör. Statsbidrag utan krav är ingen rättighet för någon. Om syftet med stöd till civilsamhällets organisationer, inklusive religiösa, är att stärka demokratin, bör förstås ett viktigt bidragsvillkor vara förenlighet med demokrati som styrelseskick.
Men här finns samtidigt den riktigt djupa fallgropen. Det blir nu nämligen allt vanligare bland våra styrande att identifiera demokrati med bestämda åsikter, i ett första steg nu i moraliska frågor. Det bygger på en radikaliserad, extrem form av liberalism som inte bara kräver respekt för individuell frihet utan också en aktiv sympati av allt som denna frihet producerar. Den som fredligt bedömer en formellt fri handling som fel och lika fredligt argumenterar för det, stämplas som antidemokrat.
En sådan framkommenderad åsiktskonformism hotar yttrandefriheten.
— Thomas Idergard
En sådan framkommenderad åsiktskonformism hotar yttrandefriheten, en av demokratins objektiva och verkliga villkor. I sammanhanget kan demokrati därför bara definieras minimalistiskt: som en metod för problemlösning och hantering av värdekonflikter utan våld. I en demokrati kan man i stort sett tycka vad som helst, men en aktör som vill använda våld för att övertyga blir genom metoden, oavsett de åsikter den vill främja, ett hot mot demokratin.
Att Ibn Rushd står för att homosexualitet är en synd, såsom islam tror, är i sig inte på något sätt ”antidemokratiskt”. Den som inte tror så tvingas inte till det av själva åsikten. Men om man uppmanar till våld för att göra poängen, inåt eller utåt, hotar det förstås demokratin, där poänger måste göras med fredliga argument. Ibn Rushd anklagas på flera punkter just för att ha främjat eller försvarat användandet av våld för att göra moraliska eller sociala poänger. Om det är korrekt är det förstås rätt att bidragen dras in. Ja, det är till och med tveksamt om en organisation med en sådan hållning till övertygelsemetoder ens kan vara tillåten i en demokrati.
Hos ledande politiker, som dåvarande utbildningsministern, har det emellertid verkat som att bedömningen av antidemokrati bygger på det moralteologiska innehållet i åsikter som spridits av studieförbundet. Om det är så, och inte handlar om förordandet av våld, är risken att den som står näst i tur blir den som sympatiserar med vad Bibeln berättar om Jesus syn på skilsmässa eller aposteln Paulus syn på sexualitet. Därnäst i tur står sedan den som vill sänka skatten eller motsätter sig mer kärnkraft. Allt beroende på vilka åsikter rådande riksdagsmajoritet råkar stämpla som ”demokratiska”, ju mer självklar man ser sin ”rätt” att göra så. Men då vet vi också att vi inte längre lever i en demokrati.
