Det var julafton och min man var inte arg, men besviken. Eller när jag tänker efter så var han väl lite arg också. Klockan hade blivit 18, och nu uttryckte han att jag ”förstört hela julafton”. Jag hade nämligen filat på nattens midnattsmässa sedan tidig morgon, och jag ville verkligen att det skulle bli festligt. Men nu var min man rätt less på mig.
Ja, det är ibland knepigt med församlingstjänst. Å ena sidan är det inget yrke. Å andra sidan är det viktigt med ett hållbart arbetslivsupplägg, och inte heller arbetsgivare som älskar Jesus får utnyttja att deras anställda också gör det.
I dag uppmanas vi prioritera familjen framför jobbet, och många äldre generationens präst- och pastorsbarn önskar säkert att någon knäckt den nöten tidigare. Men tänk att föräldrar i dag tycker att de borde ägna mycket mer tid åt barnen, trots att barn i dag får dubbelt så mycket föräldratid som de med hemmamammor fick på 1960-talet! Ska siffran stiga i oändlighet, även om inga data visar att barnen mår bättre av all uppmärksamhet?
Kommer någon någonsin säga att den borde ägna om inte mer tid så åtminstone mer engagemang åt jobbet, och lite mindre åt barnen?
Det blir också rätt lustdödande och oinspirerande.
— Emma Audas
I dagens ”intensiva föräldraskap” blir det nästintill eftersträvansvärt att inte satsa för mycket på jobbet. Det blir ett tecken på sunda gränser och god prioritering. Men det blir också rätt lustdödande och oinspirerande, både för en själv och för dem man ska jobba med.
Tillbaka till den där julaftonen. Uppenbarligen hade jag och min man inte lyckats kommunicera våra förväntningar på dagen. Jag minns meningsutbyten som ”Det är ju julafton!” ”Ja? Vi inleder väl firandet i natt när Jesus är född, eller?” Kyrkoårsmedvetna härskartekniker haglade. Tur att Jesus föddes även till min frälsning.
Men det att jag planerade festmässa hela julaftonen är inte orimligt. Optimalt? Nej. Men inte orimligt. För jag är vigd till präst, avskild. Så när jag ska leda församlingens midnattsmässa under en av årets största högtider är min viktigaste uppgift just då given: att göra allt jag kan för att församlingen ska känna att världen har hopp, att livet är meningsfullt.
[ Frida Park: Flera skäl till att kyrkans ledare mår sämre i dag ]
När vi säger att vi är oersättliga hemma men inte på jobbet är det sant när det handlar om anställning (någon annan kunde ha mitt jobb) eller enskilda uppdrag (någon annan kunde leda den här gudstjänsten). Men det är inte sant när det handlar om det värde jag tillskriver en uppgift när den väl anförtrotts mig.
Allt fler studier bekräftar det vi inte vill tro: vi har inte makten att fostra våra barn till lyckliga människor. Framtidshopp och mening är viktigare för dem än kvalitetstid med mamma och pappa. Så kanske är den tid vi ägnar åt att bygga mening och hopp inte tid våra barn enbart förlorar?
[ Debatt | Lena Thoms: Svårigheten att få arbetsliv och privatliv att gå ihop gjorde mig sjuk ]
