Paulus skrev till Timotheos: “Tillåt inga dumma och oordnade” diskussioner, och han uppmanade Titus att hålla sig bort från “dumma dispyter”. Det lämnar ett visst utrymme för kloka och ordande diskussioner och välvilliga samtal. Sådana samtal har jag lärt mig mycket genom och de har utvecklat inte bara mitt tänkande, utan mig som människa. Ibland uppstår dock en förvirring när ord omtolkas, ord som därför används på olika sätt. Låt mig ge några exempel.
Dialog: Vanligtvis avses ett respektfullt och inlyssnande samtal där idéer och åsikter utbyts. Men får några årtionden sedan började vissa använda ordet om innehållet i sin teologi. Den som menar att en tro på Jesus, hans försonande död på korset och uppståndelse, är sann på riktigt och viktig för alla att bygga sina liv på är per definition en motståndare till dialog, sades det nu. Och då blir den som vill vinna människor genom evangeliet ett problem, för en sådan längtan är per definition, tydligen, att vara motståndare till dialog.
Då blir den som vill vinna människor genom evangeliet ett problem, för en sådan längtan är per definition, tydligen, att vara motståndare till dialog.
— Lars Gunther
Att vara färdig med sin teologi: Vanligtvis torde det betyda att man känner sig trygg i sina grundläggande övertygelser och därifrån kan gå vidare med en fördjupning om deras innebörd och betydelse. Det finns många färdiga människor, i den meningen. Ordet färdig kan också stå för att vara rigid, ovillig att ens tänka över sina ståndpunkter eller ta en titt på den andres argument. Att kväsa tvivel genom att förbjuda dem. Men också här skedde det en glidning så att bara den är färdig i negativ mening som har landat i en mer traditionell eller konservativ tolkning av tron. En övertygelse om att Jesus uppstått på riktigt är att vara färdig. Den som är lika bergfast övertygad om att uppståndelsen enbart ska tolkas som en metafor eller är en oviktig fråga är däremot inte färdig.
Att tillåta bredd: Förr sågs detta som en möjlighet att tillåta och respektera att andra inte tror på samma sätt som jag. Men numera används ordet bredd på ett annat sätt. Den som förnekar viktiga delar av den kristna trons centrala innehåll och nytolkar den kristna etiken står för bredd, även när det innebär att den som inte anses stå för just denna typ av bredd tystas, trakasseras och stöts bort. Sådant förekommer tyvärr, även i kristenheten.
Orden är laddade med positiva känslor. Men dessa känslor kommer helt och hållet från deras normala innebörd. Sedan används känslodaddningen för att legitimera begreppens glidning och ibland för att stoppa vidare samtal. “Anamma det jag säger eller var en motståndare till dialog. Håll med mig eller bekräfta att du inte vill tänka vidare. Tyck som jag eller så står du för något trångt och ogint.” Nej, det är dumt och en dålig ordning att diskutera på ett sådant sätt.
[ Fredrik Wenell: Kyrkan måste vara medveten om att ord förändrar teologin ]
