Så somnar hon i kväll med min arm runt sig. Hon som försöker vara stor men kvällar som denna vill vara liten. Hon som är en kopia av mig och samtidigt inte. Den där tioåringen som jag tror att jag känner helt igenom för att sedan inse att jag inte känner alls. Hennes värld är en annan än min, hennes tankar och erfarenheter annorlunda än mina. Så mycket jag har fått, och kommer att få, lära henne om världen, relationer, politik och tro, och samtidigt ödmjukas jag att det allt oftare är hon som nu lär mig.
Jag inser med visst vemod att mycket av det som har format mitt liv inte kommer att ha samma betydelse för henne. Det kommer att vara andra tv-program, världshändelser och intressen som formar henne. Jag behöver acceptera att Lejonkungen inte kommer att ha en episk storhetsstatus för henne och hon kommer inte kunna Roxettes låtar utantill. Inte heller kommer hon att förstå hur världen skakades av attacken mot World Trade Center eller hur allt stod still när Estonia sjönk. Precis som att jag aldrig fullt ut kommer att förstå det som format min mammas liv såsom hippierörelsen, kalla kriget och Beatles storhetstid.
Mitt liv är inte hennes, och min dotters liv är inte mitt.
— Ida-Maria brengesjö
Där jag ligger i mörkret och lyssnar till min dotters andetag inser jag att min mamma nog har gjort samma sak för mig som jag nu försöker. Hon har delat sitt liv, visat glimtar av det som format henne, gett mig en grund för livet att stå på med värderingar och åsikter. Trots det är mitt liv inte hennes, och min dotters liv är inte mitt. Så mycket vi delar, och samtidigt så mycket vi inte kommer att förstå hos varandra. Det är det som är det vackra och samtidigt svåra med generationer.
Vi är barn av vår tid, formade av vår kontext och vår samtid och hur gärna vi än vill att andra ska förstå hur viktiga saker varit för oss går de aldrig att fullt ut överföra till nästa generation. Vi kan ge vidare lärdomar och berättelser, men de måste få göra sin egen resa. Utvecklas och upptäcka nya saker. Och en dag kan vi få inse att det är vi som lär oss av dem, och det är som det ska.
Generationsarbete i församling är långt ifrån enkelt. Vi får sällan chansen att gå så nära varandra så att vi kan höra varandras andetag, men vi kan lyssna till varandras berättelser och erfarenheter, dela tankar och åsikter med varandra. Vi kanske inte fullt ut kan förstå det som format andra, men vi kan välja att försöka och framför allt att respektera både de som gått före och de som kommer efter. Det finns mycket vi kan lära av varandra och så lite vi rakt av kan överföra. Varje generation måste få göra sina egna erfarenheter, och kanske är det så att Gud än en gång vill göra nya saker i en ny tid. Såsom han alltid gjort.
[ Debatt | Gustaf Nyström: Måste vi välja är vårt val den unga generationern ]
