Utgör kristendomen – och andra religioner – hinder för kunskapsinlärning? Är andliga dogmer som sådana negativa för människans utforskande av världen i allmänhet och för skolundervisningen i synnerhet?
Personer som motsätter sig skolor med konfessionella inslag gör ofta detta, även om det inte alltid sägs högt, mot bakgrund av uppfattningen att det är en välgärning att rensa bort religion från det vetenskapliga fält som bör utgöra en solid bas för skolans värdegrund. Religion gör dig dummare, vetenskap gör dig smartare.
Låt mig genast göra klart att jag själv är skeptisk till konfessionella skolor, liksom jag är skeptisk till en betydande del av de undervisningstyper som förekommer inom icke-konfessionella dylika. Skälen är många, och denna lilla krönika är inte rätta platsen att redogöra för dem. Vad pedagogik beträffar är jag en konservativ och desillusionerad professor som menar att det generellt sett var bättre förr, innan nog så välmenande men likväl feltänkande politiker började undergräva den svenska utbildningssektorn på 1960- och 1970-talen. Icke desto mindre vill jag bestämt argumentera mot uppfattningen att religion a priori är till förfång för det uppväxande släktet i skolbänkarna. Varför? Därför att vi har ett historiskt facit.
Vad pedagogik beträffar är jag en konservativ och desillusionerad professor som menar att det generellt sett var bättre förr.
— Dick Harrison
Det är ingen slump att utbildningsministern förr kallades ecklesiastikminister, av ecclesia, syftande på den kristna kyrkan. Efter att det europeiska skatteväsendet gått i graven i samband med västromerska rikets fall kom utbildningen att vila på den enda egentliga institutionen som överlevde från senantiken in i medeltiden: kyrkan.
Hela den enastående akademiska och vetenskapliga utveckling som formade dagens västerländska kultur ägde alltså rum inom ramen för en synnerligen religiös värld, där den teologiska lärdomen alltid sattes i högsätet och där många lärare också var präster eller munkar. Reformationen förändrade endast konfessionen, inte systemet. Även forskare och tänkare som sedermera vände religionen ryggen hade nästan alltid fått sin skolning på detta sätt, av det enkla skälet att utbildningsalternativen i regel var obefintliga.
Förvisso är det lätt att peka på vetenskapshämmande åtgärder från inkvisitorer och andra mörkmän – till exempel processen mot Galileo Galilei – men generellt sett var det påfallande högt i tak i forna dagars skolor och universitet, något som blir uppenbart så fort man gör djupdykningar i allt från medeltida traktater till tidigmoderna avhandlingar. Det gick alldeles utmärkt att vara både troende kristen och naturvetenskaplig vägröjare – vår egen Carl von Linné är ett utmärkt exempel härpå.
[ Krav efter skolgranskningar: Håll det konfessionella utanför undervisningen ]
