Det är en märklig sak att byta land i vuxen ålder, också när det kommer till vänskap. Tre år har gått sedan flyttlasset gick från Finland, och till skillnad från mina ungdomsvänner har vännerna i Sverige aldrig hittat en kastrull möglig risgrynsgröt i mitt första egna kylskåp, och de har inte sett mig fatta världens sämsta livsbeslut som 19-åring. Och sådant spelar roll.
Det sägs vara svårt att hitta nya vänner efter 30, och i dag finns företag som erbjuder sin hjälp. På olika internetforum frågar människor efter tips, och deras lidande är onekligen stort. Särskilt illa är det för männen: många uppger att deras enda intima vänskap är med deras livskamrat, vilket också säger något om hur singelmän kan ha det.
Det hela blir extra sorgligt om man tänker på hur män för bara några sekler sedan tilläts tala mycket passionerat om sina manliga vänner. Sedan kom rädslan för homosexualitet, men också en alltmer utbredd idé om att den äkta hälften även skulle vara ens bästa vän. Vänskaper blev mer bonus än verkligt nödvändiga. Får man ens bli ledsen när en vän flyttar långt bort?
Får man ens bli ledsen när en vän flyttar långt bort?
— Emma Audas
Av nåd allena har jag fått många nya vänner sedan vår flytt. Vi pratar sorg och glädje i timmar, och en kallar jag till och med min själsfrände – vi sjunger liksom samma sång.
Men så finns det en vän som jag och min man på något märkligt sätt ändå upplever att vi kommit allra närmast under åren här. Och varför just hon blivit så viktig har jag nu fått en ledtråd till.
Enligt psykologen Lisa Diamond finns tre nödvändiga komponenter för alla riktigt nära relationer: tid, samvaro och fysisk närhet. Som ung får man det här rätt enkelt, men sedan händer något. Vuxna umgås mer målinriktat och effektivt. Och vi har kanske råd att betala för eget space när vi reser.
Den här vännen vi kommit särskilt nära är den som hängt hos oss mest av alla. Egentligen inte för att vi aktivt valt det; omständigheter har gjort henne till vår bäddsoffas trognaste gäst, och tvingat henne att döda många timmar vid vårt matbord. På grund av den tid vi lagt på att bara vara i samma utrymme har hon blivit särskilt nära, och den vi först ber om hjälp.
Så om vi får tro Lisa Diamond: Intensiva fikastunder med delade sorger och hemligheter har sin plats. Men för den som vill fördjupa sina vänskaper rekommenderas framför allt hederligt slöhäng eller ett tidskrävande projekt. Sommaren är väl en bra tid för just det?
Jag är tacksam över att i vuxen ålder fått en vän som vet att vi har riktigt stökiga skrivbord och som riskerar att hitta mögel i vårt kylskåp. Och när jag nästa gång fattar ett riktigt dåligt beslut hoppas jag att hon är så nära att jag inte kan dölja det för henne.
[ Olivia Berg: Kan församlingen existera utan djupa relationer? ]
