Sommarens hittills mest minnesvärda utflyktsmål var Corfe Castle i södra England. På Isle of Purbeck, i landskapet Dorset, ligger ruinerna av slottet som Wilhelm Erövraren byggde redan på 1000-talet. Ända fram till mitten av 1600-talet användes slottet både för militära ändamål och som bostad. Men 1646 förstördes det av Cromwell, på grund av ägarnas rojalistiska lojaliteter. Och nu står det där, på en av de sagolikt gröna kullarna. Ett monument, obeskrivligt vackert. Som raukar reser sig nästan intakta väggar rakt upp i luften, medan annat är helt förstört.
Det liknade inget annat jag har sett, och för en gångs skull saknade jag ord för känslan. Skönheten gjorde mig andlös, men det var inte bara det.
När jag läser om upploppen i Leeds tänker jag av någon anledning på Corfe. När jag läser om den senaste vågen av inbrott, om våldtäkter, explosioner och nya mord, om den alltmer flagranta antisemitismen – då tänker jag på Corfe.
Kommer det finnas något kvar av Västerlandet om tjugo eller trettio år? Kommer allt det vi ärvde vara en vacker ruin att beskåda – medan den faktiska tillvaron präglas av det nakna egenintresset, total segregation, oöverbryggliga klyftor, underhållning, konsumism och en alltmer gränslös sexualisering.
Vad är det kristna svaret på den här dystopiska pessimismen? Det finns flera, men ett är att vi kristna i dag, liksom för tvåtusen år sedan, får lov att vara en motkraft i den omkringliggande kulturen, kanske förändra den och kanske förhindra att den går under och läggs i ruiner.
Inte minst tänker jag på hur den kristna människosynen stod i den allra skarpaste kontrast till den antika, där män ägde kvinnor och barn, hade full frihet att förgripa sig på vem han ville, där oföra bebisar lämnades att dö, liksom väldigt ofta fullt friska flickebarn. Evangeliet bar med sig en helt annan människosyn och gjorde att en kristen man höll sig till sin hustru och dessutom ärade henne. De oföra barnen välkomnades och flickorna fick veta att de var lika mycket värda som sina bröder.
Kristna i dag får lov att vara en motkraft i den omkringliggande kulturen.
— Susanna Birgersson
Det finns paralleller i dag, när fosterdiagnostiken gör att barn med Downs syndrom filtreras bort, och även betydligt mindre skador ofta leder till abort. Att ta emot varenda liten människa som en varelse skapad av Gud kommer snart att vara en lika revolutionär handling som det var i Rom under kyrkans första århundrade.
Vi får lov att strunta i tidens självförverkligandeideal och i stället tjäna. Vi måste inte ständigt ha nya bilar. Våra barn måste inte vara vackrast och duktigast. Den som har makt vet att den är given för att tjäna, den som har pengar vet att det bara innebär att man fått mer att förvalta.
Framtiden må vara mörk, men vägen är klart upplyst för den som vill bjuda motstånd.
[ Susanna Birgersson: Dödshjälp är inte någon liten detaljfråga ]
