Jag minns en sen kväll i slutet av pastorsutbildningen. Jag och en vän satt och pratade om allt som väntade, spända på att få komma ut i tjänst och pröva vingarna. Så säger han plötsligt ”Tror du att Bibeln verkligen är Guds ord?” och min spontana replik var ”frågan är om Gud över huvud taget finns?”
Där satt vi, snart färdiga pastorer som förväntades ha svar på alla trons stora frågor och upplevde oss mindre än någonsin. Inte för att vi inte hade kunskap eller Ande, utan för att livet med Gud handlar om tro. Att kasta sig ut och lita på att det håller och den insikten är hisnande.
Och det slog mig då, och det slår mig än, att även ledare kämpar med sina utmaningar och för mig är det att våga tro att Gud finns de dagar allt är som vanligt. För det är inte i sorgens mörka dal jag tvivlar som mest. Nej, då är Guds hand den jag håller i och som måste finnas när allt rasar.
Då har jag inte råd att tvivla och Gud har sällan upplevts så närvarande som då. Och det är inte heller när livet går på räls som tvivlet kommer, då är det ju lätt att tacka. Nej, det är alla de där dagarna däremellan. När livet är som vanligt. När allt bara rullar på. Jobb, skjutsande, matlagning, läxhjälp, kyrkan, fotbollsträningar, städning och Netflix. Det är då tvivlet kommer smygande … Är det verkligen sant? Vågar jag tro? Eller är det lättare att leva livet på egen hand?
Trots att jag är pastor och har som jobb att leda andra människor till tro kommer tvivlet ibland och det är då jag mer än någon gång inser hur liten jag är och hur beroende jag är, inte bara av Gud utan av er!
Församlingen är kropp, Kristi kropp, där vi är och tror tillsammans
— Ida-Maria Brengesjö
Jag behöver er; ni som gått före. Ni som levt ett liv med Gud som er följeslagare. Som är äldre och visare än jag. Ni som inte tillhör den känsloknarkande generation som jag själv utan som vågar lita till Gud mer än känslor. Jag behöver ert vittnesbörd om att tron bär genom livets alla skiften. Jag behöver få höra det! Jag behöver er!
Men jag behöver också dig som är ny i tron, som nyligen upptäckt Jesu kärlek och som med ett förnyat hjärta och brinnande iver kan blåsa liv i min glöd. Och dig som är i samma situation som jag själv och som jag får kroka arm med i påminnelse om att jag inte är ensam!
Den där kvällen på pastorsutbildningen lärde jag mig det viktiga i att inte ha alla svar, inte ens som pastor. För församlingen är kropp, Kristi kropp, där vi är och tror tillsammans! Och i församlingen behöver vi dela vittnesbörden med varandra om hur tron bär genom vardag och fest, sorg och glädje.
Gud är ständigt större än mitt eget liv och när jag får ta del av andras tro breddas min gudsbild och tron fördjupas. Vi behöver varandra.
[ Ida-Maria Brengesjö: Kyrkans röst borde ryta i helig vrede ]
