Jag har varit yrkesverksam som historiker sedan 1984. Fyrtio års erfarenhet har lärt mig åtskilligt om vetenskapliga trender, och få lärdomar är lika glasklara som den att teoretiska övertygelser sällan kan förutses och i regel är kortlivade.
Ta bara synen på vad som är väsentligt att fokusera på. När jag var student vilade vår universitetsvärld i skuggan av 68-vänstern, och marxismen var normerande i seminarielokalerna. Biografier var tabu, arbetarhistoria ”inne” och kvinnohistoria ett marginellt fenomen. Efter muren fall förändrades detta: klassperspektivet dumpades och könsperspektivet blev på modet. Kvinnohistoria transformerades till genushistoria. Sedan kom en mikrohistorisk våg med antropologiskt inspirerade analyser av enskilda individer och gårdar. Och så vidare; det har inte alltid varit lätt att hänga med i svängarna.
Under de senaste åren har pendeln slagit över på ett bisarrt vis när det gäller synen på genus. Från att ha varit en grundvariabel i humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning har begreppet utmanats, snudd på underkänts. Jag har vid flera tillfällen fått frågor om det är sant, som många påstår, att kön är ett nutida påfund som var oväsentligt förr i tiden. Om genus fordom inte spelade någon roll bör vi inte bry oss om så kallade könsskillnader, eftersom kön blott är en social konstruktion. Eller?
Kristendomens förgrundsgestalt är ett av våra bästa exempel.
— Dick Harrison
När jag får sådana frågor, och när jag finner att det verkligen cirkulerar utsagor som gör gällande att kön är samtidsfiktion, vet jag inte om jag skall skratta eller gråta. Må det vara hur som helst med dagens könsdefinitioner, men historiskt sett råder inget tvivel. Kön har i alla kända historiska samhällen utgjort en av de största och mest avgörande biologiska, sociala och kulturella variablerna, och detta har nästan alltid resulterat i att kvinnorna blivit förlorare. Mansväldet har varit bister verklighet i tusentals, kanske tiotusentals, år. Till något av det mest radikala en historisk gestalt har kunnat göra har varit att utmana patriarkatet och inkludera kvinnorna i samhället på jämställd basis.
Kristendomens förgrundsgestalt är ett av våra bästa exempel. Till det mest radikala i Jesu budskap hörde att alla – även kvinnor, barn och utlänningar – var hjärtligt välkomna att delta i rörelsen om de bara höll sig till de bud och läror han förkunnade. Självklart, kan vi tycka i dag, men obegripligt under antiken, så obegripligt att ingen annan rörelse tog efter modellen, med följd att kristendomen fick en demografisk dynamik som på sikt gjorde den oövervinnerlig i konfrontationen med repressiva regimer och religiösa konkurrenter.
[ Dick Harrison: Varför detta hat mellan muslimer och judar? ]
