I går lyssnade jag på en liveinspelning från Konserthuset, där Benjamin Ingrosso och Tommy Körberg sjunger duett. Sången Judy min vän är glansig av allt smör. Den har ett klassiskt, eller förutsägbart, break-up tema. “… jag rasar ner och hjärtat går itu. Men det fanns en dröm, jag målade i färger. Där du och jag och allt vi skulle vara. Men drömmar går i kras …”. Det är banalt, javisst, men ändå finns det något i sången som kommer åt mig. Det är mänsklighetens längtan hem till paradiset, och känslan av att förhoppningens dörrar ständigt stänger sig.
Det handlar om kärlek och tillhörighet, så klart, men också om andra drömmar som gått i kras. Besvikelse över sjukdom som återvänt, över en ledare som lämnat en i sticket, över ett samtal som kapsejsat, över ett ungt äktenskap som redan knakar, över de politiska ledarnas undfallenhet, över kristna gemenskaper som inte ens lever upp till vanligt hyfs.
Att stå mitt i splitter av drömmar är desorienterande. Hur ska man komma vidare? För mig är bibelns psalmer till stor hjälp. Och speciellt den ingång som jag fått från GT-forskaren Walter Brueggemann. Han visar hur psalmerna har ett mönster, tre faser, som ger bedjaren både språk och hopp för vägen framåt.
Kanske har du lagt märke till det lilla ordet “men” i många psalmer?
— Åsa Molin
Den första fasen är orientering, då är livet stabilt. Fötterna står stadigt på jorden. “Everything makes sense” som Brueggemann skriver. Den andra fasen är desorientering. Det är här hjärtat går itu. Det är här drömmarna vi målat i regnbågens alla färger bleknar. Det är här vi står och bankar på slutna dörrar. Den tredje fasen är nyorientering. Kanske har du lagt märke till det lilla ordet “men” i många psalmer? Efter klagan kommer en vändning, ett men, som riktar blicken mot Guds trofasthet: “Men jag ropar till Gud, och Herren skall rädda mig.” (Psalm 55:17) Det betyder inte att allting har löst sig, men psalmisten landar i att Guds närvaro hjälper ut ur mörkret. Tacksamhet väcks, och en ny medvetenhet om det sköra i livet uppstår, som gör nåden och skönheten desto märkvärdigare.
Hur sker detta nya? Varken psalmisten eller den samlade kristna erfarenheten kan exakt förklara hur, men en tisdag morgon kanske vi vaknar med en mer hoppfull känsla i kroppen, över en köttbulls-lunch ser vi på varandra med en ny ömhet, en kväll i juli dyker ångesten aldrig upp. Det vi kan veta är det psalmerna visar oss. För att kunna komma fram till en ny orientering i livet krävs det uppriktighet. Att sluta tysta sig själv eller andra. Att sjunga om det som rasar och krasar. Som pastorn Fredrik Lignell skriver: “Den stora livslögnen är att vi tror att det som aldrig nämns försvinner av sig självt. Det verkar snarare vara tvärtom.”
[ Åsa Molin: Otrohet sätter starka krafter i rörelse – det lockar att låta hemligheten förbli dold ]
