Soppa, tvål och frälsning, eller snarare ”soup, soap and salvation”, var William Booths slagord och på dessa ord har Frälsningsarmén byggt sin verksamhet. En biblisk sanning, frälsningen gäller ju hela människan, men också en pragmatisk handlingsplan: utan mat i magen och en upprättad mänsklighet genom tvål och rena kläder saknar människan de fysiska och psykiska förutsättningar som gör att hon kan sätta sig i en kyrkbänk och lyssna till förkunnelsen. När William Booth levde var det ofta fattigdom som var orsaken till bristande hygien, i dag är det i stället psyket som ställer till det. Så vad är kyrkans budskap till den som inte orkar tvätta sig?
Denna fråga drabbade mig då jag via vårens kulturdebatt om Lars Noréns teatergärning snubblade över ett gammalt klipp från Sveriges radio där Katarina Hahr intervjuar Norén. I klippet berättar hon om sitt möte med pjäsen Personkrets 3:1. Det är en pjäs som handlar om narkomaner och alkoholister – det vill säga ”de andra” – men i pjäsen ser hon sig själv och sin egen frestelse att ge upp, och Norén ger sitt bifall: ”Det är jobbigt att stiga upp, det är jobbigt att tvätta sig. Vissa perioder när man inte mår så bra eller rättar sagt inte har något mål eller någon som behöver en, då är det ännu svårare att göra alla de här sakerna.”
Gränsen då man ger upp ser olika ut beroende på individ. För vissa är det att sluta gå till frisören, för andra att dagligen borsta tänderna. Men oavsett var gränsen går leder det till skam och en svårighet att återfå sin känsla av värdighet.
Man tvättar inte sig för att bli värdig.
— Eleonore Gustafsson
I vår skönhetsfixerade tid glömmer vi ofta bort att vi tillber vi en äcklig frälsare. Jesus var äcklig då han hängde på korset. Korsfästelse var ett skamstraff, syftet var att beröva brottslingen hans mänskliga värdighet. Därför har det genom historien funnits kristna som sett det som en del av sin efterföljelse att stiga ner i äcklet. I min bokhylla står en andaktsbok som föreslår att man en dag per år skall gå ut bland folk i sina fulaste kläder och reflektera över vad det gör med ens identitet. Men det är budskapet till den friska människan, hon som behöver öva sig i att solidera sig med dem som samhället ser ner på.
Den sjuka människan behöver däremot få höra att hon är klädd i en osynlig värdighet och att tvätta sig är en slags trosbekännelse till den värdighet som hon fått av nåd allena. Som Jesus, äcklet berövade inte honom sin värdighet, den kunde ingen ta ifrån honom. Och för att han var Guds son blev han upprest. Den som inte orkar behöver få vård, och rätt sorts motivation, den som bygger på nåd allena. Man tvättar inte sig för att bli värdig. Man tvättar sig för att man redan är värdig.
