Gästkrönika

Är tesen om kärlekens fem språk verkligen bra för oss?

Medveten om att jag sprider dålig stämning nu, undrar jag om kärleksspråken verkligen är bra för oss, skriver Emma Audas.

Det är viktigt att bekräfta sin partner, och att kommunicera sin kärlek på sätt som partnern förstår. Det lärde jag mig när jag som 16-åring läste Kärlekens fem språk av Gary Chapman. Baptistpastorns grundteser från 1992 används fortfarande flitigt i så väl äktenskapskurser som i veckotidningarnas relationsspalter.

Komplimanger, gåvor, tjänster, fysisk beröring och tid för varandra. Chapmans tes är att människor talar olika språk, och därför riskerar tala förbi varandra: Min partner kanske visar sin kärlek genom små tjänster (tar disken, hämtar morgontidningen), medan jag knappt märker detta eftersom jag bara går och väntar på en kram, eller på att få höra att jag är fin. Chapman uppmuntrar oss därför att ta reda på vårt kärleksspråk, så att vi kan kommunicera detta till vår partner som i sin tur kan agera enligt det.

Idén om olika kärleksspråk passar väl in i den individcentrerade kultur som gillar personlighetstest och att placera in människor i fack enligt olika system. Vi vill gärna tro att om vi bara tar reda på vem vi är, förstår vi hur livet ska levas. Det är tröstande att namnge det som skaver i våra liv, eftersom det namngivna känns mer förfogbart och lite mer möjligt att åtgärda.

Medveten om att jag förstör den goda stämningen undrar jag ändå om tesen om kärleksspråk verkligen är bra för oss.

Greppet riskerar missa det betydligt viktigare kärleksuttrycket.

—  Emma Audas

I boken Därför gör kärlek ont citerar sociologen Eva Illouz en kvinna som säger: ”Egentligen har jag en jättefin man. Han är lojal och tillgiven. Men han har ingen som helst känsla för de där små sakerna […] som att köpa små presenter, överraska mig, berätta hur underbar jag är. Trots att jag vet att han älskar mig, lyckas han inte få mig att känna mig underbar och speciell.”

Chapmananhängaren kunde hävda att om mannen bara insåg att han ska överraska henne med små presenter och säga att hon är världens vackraste – då skulle allt vara löst! Men i stället för att se på mannens oförmåga kunde vi rikta blicken mot kvinnans önskemål. För vad är ett kärleksspråk, och vad är bara omogna bekräftelsebehov?

Chapman är förvisso bara man av sin tid. Men greppet riskerar missa det betydligt viktigare kärleksuttrycket: att vara sann, ägna sig åt något viktigt, och se sig som ansvarig för något annat än sig själv. Att veta vad som är viktigt för den andra.

Tänk om den citerade kvinnan kunde se värdet i den kärlek som syns i beständighet, i stället för att fastna i längtan efter choklad, komplimanger och kramar när hon minst väntar sig det.

Tänk om vår vilja att se betydelsen i de små sakerna gör att vi missar det verkligt viktiga: att leva så att man inte behöver döva ett dåligt samvete med frukost på sängen.

Fler artiklar för dig