En amerikansk undersökning för några år sedan visade att människors skäl till att inte beteckna sig som troende var att bön inte ”fungerar”. Man får inte det man ber om. Förstås är det en skillnad mellan att be om en ny Ipad och att en sjuk anhörig ska tillfriskna. Det senare kan vi människor inte se något skäl till att inte hörsamma.
I själavård och undervisning är bönesvar en återkommande fråga, och den behandlas av både Bibeln och kyrkofäderna. Det är inte mitt tema här, däremot vår inställning. Om vi bortser från mänsklig besvikelse på Gud – en besvikelse som vi faktiskt har fått Bibelböcker att uttrycka i bön, som Psaltaren – och från att vi till skillnad från Gud inte kan se evigheten och alltings slutliga mening, finns det något problematiskt med att avfärda Gud för att han inte tillgodoser mina, om än berättigade, behov. Det kan både utgå från och främja en inställning till Gud som någon som ska bekräfta mina temporära behov; en kosmisk morfar eller himmelsk socialarbetare.
Den ateistiske psykoanalytikern Erich Fromm menade att det finns två grundläggande, existentiella tillstånd: ”att ha” respektive ”att vara”. ”Att ha” ser världen som arena för att kontrollera, äga och konsumera det som finns. ”Att vara”, däremot, söker förstå tingens natur och ser världen som en plats för att skapa och vårda samband.
Gud blir alltså ett instrument.
— Thomas Idergard
I en studie från 2010 visade den amerikanska metodistpastorn Kenda Creasy Dean att en merpart av kristna ungdomar ser tron genom en jag-lins: Livet går ut på att välja ett antal värden eller åsikter utifrån egna gillanden och behov, och arrangera allt efter dem, inklusive Gud som blir en terapeutisk hjälp för att komma över brustna hjärtan, hantera stress och dylikt.
Allt ekar den ekonomiska liberalismens fader Adam Smith, som menade att Gud bara kan bedömas efter vad han gör för vår lycka här och nu. Gud blir alltså ett instrument; någon ”att ha”, för att tala med Fromm.
Men det här går helt emot den bibliska uppenbarelsens Gud som inte alls erbjuder oss trygghet i självvalda värden och åsikter, utan omvandling, förändring, till helighet; Fromms ”att vara”. Av obegränsad kärlek, viljan av vårt bästa, som alltid är frälsningen. När jag inser det, lämnar jag mina egna prioriteringar och planer och söker Guds, på livets alla områden, inklusive i sängkammaren och valbåset.
Jag söker och ärar Gud för den Gud är: den högsta sanningen, godheten och skönheten, som inte behöver mina påpekanden, om än så motiverade, men kallar mig till medarbetare i hans ledning av allt till fullbordande bortom tid och rum. Med den inställningen ber jag mer än något annat, om allting, i tillit: ”ske din vilja”, och uppfylls av ett hopp som inte hänger på mig själv.
[ Thomas Idergard: Man ska se upp med att följa sitt hjärta ]
