Varför måste de hata varandra så mycket? Varför kan de inte bara leva i fred och acceptera att de talar olika språk och har olika religioner? Förr har det väl fungerat?
Dylika frågor infinner sig per automatik när samtalet kommer in på etniska och religiösa motsättningar av blodig art, som i fallet med kriget i Gaza. Visst har historien gott om exempel på situationer i vilka kristna, muslimer och judar har kunnat leva sida vid sida utan att försöka utplåna varandra?
Svaret är: självklart, vi har mängder av sådana exempel, i synnerhet från Mellanöstern. Fredlig samlevnad är regel snarare än undantag, av det enkla skälet att de allra flesta historiska samhällen har saknat den typ av maktapparat som krävs för att en av grupperna skall kunna (och vilja) totalt och långsiktigt förtrycka de andra. Vanligtvis inser alla att de tjänar på att samarbeta, eftersom alternativet är större fattigdom, lägre skatteintäkter, risk för uppror och onödiga dödsfall.
Fredlig samlevnad är regel snarare än undantag.
Men det finns också ett annat svar: fredlig samexistens har förvisso varit norm, men denna norm har ofta krossats av fanatiker som låtit personlig övertygelse triumfera över sunt förnuft och empati. Tolerans har blivit intolerans, inte för att folkliga opinioner har insisterat på det utan för att enskilda individer har lyckats driva igenom sina extremiståsikter. Eftersom de heliga skrifterna – i synnerhet Gamla testamentet, som är en helig skrift för alla tre abrahamitiska religioner – innehåller flera exempel på teologiskt motiverade utrensningar och krig har det inte saknats argument att hänvisa till.
[ Dick Harrison: Ropen från gatornas judehat känns igen från Tredje riket ]
Spanien är ett bra exempel. Under tidig medeltid samlevde kristna, judar och muslimer bra i det umayyadiska Córdobaemiratet och i de småriken som efterträdde detta på 1000-talet. Men sedan förändrades allt: under almohadernas dynasti på 1100-talet började den muslimska riksledningen förfölja alla trosfiender, även judar. Tolerans blev intolerans. Ett par sekler senare upprepades scenariot, men nu med katolikerna som fanatiska förtryckare. I synnerhet i kungariket Valencia fortlevde de tre religionerna i ett par sekler efter den kristna återerövringen på 1200-talet, men på 1400-talet kastades både judar och muslimer ut.
I samtliga dessa fall bottnade kursändringen i konkreta beslut som fattades av enskilda härskare. Så är ofta fallet även i dag: det är inte civila kristna och muslimska palestinier i allmänhet som begår terrordåd mot judar i Israel utan en avgränsad grupp aktiva Hamasterrorister, men individernas illdåd får konsekvenser för samtliga, och ofta dömer vi alla på samma sätt – i stället för att fokusera på det i grunden väsentliga: individens eget ansvar för tolkningen av sin religion och sina handlingar.
