När ett snedsteg är ett faktum kommer den isande frågan: Berätta eller hålla tyst? Att säga sanningen kan sätta hela relationen på spel, men så kan även tystnaden. I SvD:s serie ”Otrohet – berätta eller inte?” delade läsarna egna erfarenheter, både av att vara de som bedrog och de som blivit bedragna. Omsorg om partnern var den vanligaste orsaken till att man inte hade berättat: ”det betydde ändå ingenting”. En annan läsare förklarade hur den avslöjade otroheten fick livet att komma i gungning: ”Vad i mina känslomässiga minnen kan jag lita på och vad var en illusion”?
Otrohet sätter starka krafter i rörelse, såsom skuld, skam och förnekelse. Handlar det om en andlig ledare i offentlig position ökar detta exponentiellt. Önskan att låta hemligheter stanna kvar i oupplysta hörn är lockande. Vi kan vara ovilliga både att berätta och att höra. Som med alla förluster är vår första reaktion ofta förnekelse, om inte av fakta så av tyngden och allvaret i det som hänt. Och är det ändå inte så, att det man inte vet lider man inte av?
Att leva i rädsla av att bli avslöjad är påfrestande.
— Åsa Molin
Om de som skrev ner Israels historia hade resonerat på samma sätt hade vi absolut inte haft berättelsen om hur folket tillber en guldkalv i Bibeln. Som teologen Brent Strawn säger: ”Det är som att vara otrogen på bröllopsnatten!”. Det är otroligt pinsamt och skamligt. Ändå står det där i texten, utan att ens nämna de förmildrande omständigheterna. Det är en modig, riskfylld och sårbar bekännelse. Men genom den kan relationen sakta helas igen.
Att leva i rädsla för att bli avslöjad är påfrestande. Som ledare föreställer jag mig hur det skulle vara att sitta på min egen hemlighet och samtidigt höra braket från de furor som faller i skogen när det fördolda kommer ut i ljuset. Uppenbarligen måste några ha gjort det.
Och så tänker jag på missionsdirektorerna i EFK som direkt valde att berätta för varandra, och senare offentligt i en bok (!), om sina egna tillkortakommanden. Det gällde inte otrohet i dessa fall, men öppenheten förhindrade det som hade kunnat bli “avslöjade hemligheter” och såriga konflikter. Modigt, riskfyllt och sårbart ledarskap
Samma snedsteg kan landa in väldigt olika, beroende på om vi får höra det från någon som ångerfullt berättar om det på eget initiativ eller om det sker som ett avslöjande då vi samtidigt inser att vi levt i ett moln av lögner och illusioner.
Vågar jag vända mig direkt till dig, kära andliga ledare, som läser detta med ett allt mer bultande hjärta? Ja, just du. Jag förstår att du hoppas att ingen någonsin kommer att få veta. Men sanningar har en förmåga att leta sig ut ur våra garderober, även om de är gamla lik. För din egen, och för kyrkans skull, berätta!
