Vi har gjort ett stort misstag när det kommer till pingstens liv och budskap. Vi har placerat karismatiken inom området personlig andlighet, vår spiritualitet. Då blir den till stor del en fråga om läggning, vana och smak. Den ene gillar att lyfta händerna till modern lovsång som man gör i ”karismatiska sammanhang” och den andre mediterar inför en ikon. Låt var och en välja det som passar. Eller hur?
Ja, det är rätt att vi får och bör utforma vårt eget umgänge med Gud så att det fungerar, men karismatikens främsta plats är inte spiritualiteten. Den fungerar inte ens bra där, eftersom den kommer och går och om jag ska leva på den blir det lätt ett jagande efter emotionella kickar. Sådan karismatik är i längden mer tröttande än uppbyggande. För mitt eget andaktsliv är det enskilda tungotalet ovärderligt, men i övrigt är karismatiken enbart en delmängd av dess innehåll.
Ett steg i rätt riktning är att flytta karismatiken från spiritualiteten till ecklesiologin, läran om församlingen. Vi ska ju vara en kropp och nådegåvorna har en viktig plats att fylla där, om vi läser i Paulus brev. Men det är inte nog och på nytt kan det lätt bli så att somliga gåvor väljs undan eftersom de andra finns på plats.
Och precis tvärtemot vad som sägs i debatter är det i vanliga församlingar frånvaron av profetia, helande och kraftgärningar som ursäktas med att det finns tjänande, givande, ledning och predikan. Inte tvärtom! Och då går vi miste om något essentiellt i vår efterföljelse. Karismatikens främsta plats är eskatologin!
Flytta karismatiken från spiritualiteten till läran om församlingen.
— Lars Gunther
Profetia och tungotal är genom Apostlagärningarna de återkommande första yttringarna av Andens utgjutande över församlingen. Tillsammans med helande och underverk är dessa gåvor det synliga resultatet på att Jesus blivit upphöjd. När Anden verkar är det alltid som ett förskott och en försmak av Guds rikes fullhet, oavsett hur Anden verkar, men de mest synliga nådegåvorna är viktiga i egenskap av tecken på detta rike. Därför kan de med rätta kallas teckengåvor.
De gavs inte i kyrkans första tid för att bekräfta apostlarnas status som förmedlare av rätt lära. Och de fungerar inte heller i dag på det sättet. De avgör inte teologiska debatter. De bekräftar gudsriket, inte det mänskliga redskapet.
Sedan pingstdagen lever vi i de sista dagarna – det begreppet gäller all tid från då tills Jesus kommer åter. Gud vill att det ska märkas.
Det bör finnas ett tydligt ”redan nu” genom teckengåvorna i vårt vittnesbörd, som visar vägen till det som ”ännu icke” har kommit, men ska komma. Därför hör karismatiken ihop med eskatologin – och därför är den inte en smaksak.
