Gästkrönika

Vi kan inte alltid sjunga peppiga och poppiga sånger

I kyrkan samlas vi för att möta Den Helige - det måste prägla musiken, skriver Susanna Birgersson.

Få saker utmanar den kristna syskonkärleken som musikens roll i gudstjänsten. Och det är inte konstigt alls. Alla som älskar musik, och det gör ju nästan alla, avskyr också musik. Lika glad som man blir när man hör förspelet till en sång man älskar, lika nedslagen blir man när musikanterna spelar upp till en av de där man bara inte står ut med. Förbittrad till och med: ”Hur kan någon gilla en så trist/ytlig/mossig/tramsig/oskön sång?”

Jag tänker två saker om detta. För det första: Vi samlas till gudstjänst för att möta Den Helige. Detta måste prägla musiken. Kyrkomusiken ska inte försöka efterlikna någon annan musik, utan tvärtom särskilja sig.

Kristna sånger är ett oslagbart sätt att bära evangeliet inom sig.

—  Susanna Birgersson

Musiken är inte till för att sälja plattor och konsertbiljetter, eller framhäva musikernas begåvning och egenart. Det är den kristna församlingens lovsång till Gud, sången om Lammet som blev slaktat. En sådan sång kan varken låta som P3-pop eller som en Bellmanvisa. Underbar, pampig, sorgsen, sökande, segerviss, – absolut, men också annorlunda än det man hör i radion och på listtopparna, på konsertscener och folkmusikfestivaler.

Det är det ena – inte som manual, men som princip – det andra är att kristna sånger är ett oslagbart sätt att bära evangeliet inom sig. Den amerikanska missionären och författaren Elisabeth Elliot, framhöll ofta att de kristna hymnerna är ett slags ryggrad i det kristna vardagslivet. Där finns teologin, hoppet, trösten, glädjen, ropet på hjälp.

Vi lever i en kultur där vi inte lär oss särskilt mycket utantill, det gäller också Bibeln och oss kristna. Man kan någon bibelvers här och där, man kan Fader vår och kanske Herren är min herde. Men sen tar det stopp. Den kristna sången hjälper oss att memorera evangeliet i poetisk form. Och det vi kan utantill kan vi närsomhelst plocka fram ur minnet.

Vare sig det är kväll, man sitter vid en dödsbädd eller tillvaron bara känns fundamentalt otrygg, kan man sjunga, inom sig eller så det hörs: Bliv kvar hos mig, se dagens slut är när. Bliv kvar, o Herre, snart är natten här. Då allting annat sviker och bedrar, du ende trogne tröstare, bliv kvar. Det är en innerlig bön som ger omedelbar tröst. Som drömmar flyr så ilar våra år. All jordens glädje likt en fläkt förgår. Allt hastar hän mot sin förvandling snar. Du är densamme, bliv du hos mig kvar.

Man behöver inte plugga sångtexter; de sätter sig i sinnet för att man sjunger dem om och om igen. Särskilt gäller det barnen. Sångerna de hör i gudstjänsten och i söndagsskolan, sångerna vi sjunger med dem vid aftonbönen – de bör vara juveler vi stoppar ner i den rensel de får med sig på livets vandring. Då kan det inte bara vara peppigt och poppigt om att Jesus alltid hjälper.

Soli Deo gloria.

Fler artiklar för dig