Jag träffar dem titt som tätt. Kollegor som efter tio år som medarbetare i en församling eller sju år i en församlingsplantering checkat ut. Den förstnämnda gruppen har vuxit ur sina roller och i lika mått en omgivning som inte förstår att ge dem ett större ansvar, kombinerat med en egen bekvämlighet och ovilja att rycka upp familj och hemman. I stället för att leda församling blir man säljare eller tar ett uppdrag i någon kristen organisation.
Den andra gruppen har varit villiga att satsa allt. Har kastat sig ut på djupt vatten med drömmen att nå sitt område för Jesus. Månaderna blir snabbt till år och om inte det livsavgörande steget tas från uppstartsfas till tillväxtfas falnar snart glöden. Verkligheten kommer ikapp och guldet blir till sand.
Amerikansk statistik pekar mot att mellan 50–80 procent av alla planteringar lägger ner inom fem år. Att ”misslyckas” är inget att skämmas för. Däremot bör man inte låta misslyckandet bli en ursäkt för att lägga kallelsen på hyllan.
Verkligheten kommer ikapp och guldet blir till sand.
— Simon Holst
”Misslyckade” församlingsplanterare kan vara den bästa rekryteringspoolen för etablerade församlingar som sedan länge fastnat i status quo – vilket utan tvekan representerar en majoritet av alla frikyrkor. Dessa församlingar behöver någon som vågar ta risker, ge vision och ta initiativ. Om en tidigare planterare får göra det med tryggheten av en anställning och bredare volontärbas omkring sig kan de frön som såddes i planteringen börja spira och bära frukt i en åldrande församling.
Att därtill få duktiga medarbetare att bli kvar i tjänst och växa in i större ansvar är en ödesfråga för kyrkans framtid. Det tycks vara nedlagt i människan att vi runt 30-årsåldern behöver ett utökat ansvar och utmaning. Naturligtvis inte på grund av ålder utan baserat på upparbetat förtroende och meritokrati. Vi ser flera bibliska exempel på detta. Såväl Josef, David och Jesus var alla runt trettio när de gick in i sina primära uppdrag. Tyvärr inser inte alltid den egna församlingen detta som ju även lärt känna personens svaga sidor.
Min tidigare föreståndare Sven Bengtsson tog medvetet initiativ till en sådan dialog när jag närmade mig 30 och han 50. Ett par år därefter växlade vi roller när jag blev föreståndare och han min medarbetare innan han senare drog vidare till en ny tjänst på ny plats. Hans exempel är värt att studera och ta efter. Alltför många håller kvar vid sina uppdrag lite för länge och missar fönstret för växling som har ett bäst före-datum.
Duktiga medarbetare måste få bli betrodda att leda större och den som ”misslyckats” ges nya möjligheter och förtroende att tjäna i Guds församling. Om vi ska nå vårt land behövs alle man på däck.
[ Simon Holst: Inför öppen ridå skakas min egen rörelse just nu ]
