I affären finns inte många tomma ytor, här ska mycket få plats. Drömfångare, spåkort, änglar i porslin. Skylten utanför säger att jag kan få ”kunskap om min framtid”, och att reiki healingen kan betalas med mitt friskvårdsbidrag.
Här erbjuds ett tydligt svar till den människa som kämpar: köp det här, gör det här, utför det här – och du kommer se skillnad. Kristallen Rosenkvarts ”ökar kärleken till dig själv och andra”. Karneol ”ger dig passion och kreativitet” (det syns på färgen). Tigeröga ”ger dig styrka och mod” (det hörs på namnet).
Vad ger då kyrkan?
Det sägs ibland att intresset för andlighet ökar i Sverige. Att bli läst av en spådam är en vanlig möhippa, ett besök hos ett medium är mainstream sorgebearbetning. Män på internetforum klagar över att varje tinderdejt i något skede börjar prata stjärntecken och energier. Magnus Uggla kunde lika väl släppa Astrologen i dag som för fyrtio år sedan.
Lennarth Hambre skrev nyligen ledare om att uppgiften för oss kristna i möte med nyandligheten blir att hitta den verkliga, genuina andligheten i vår tro. Frågan blir hur detta ska ske. Det finns olika vägar att gå, och olika risker.
Vi kan lockas att svara på det nyandliga intresset med att visa upp att vi minsann också kan. Ni visar spåkulor; låt oss presentera profetiska tilltal! Ni visar healing, men se – vi var där först! Men innan vi alltför snabbt svarar på utmaningen kan vi behöva stanna upp och fråga oss: vad är evangelium här, och vad blir frukten på lång sikt?
Andlighet i kontrollbehovets tjänst.
— Emma Audas
Många som ägnar sig åt nyandlighet beskriver att de vill öppna sig för den andliga verkligheten, det som inte enkelt kan mätas och räknas. Trots det verkar intresset bland många unga hänga ihop med viljan att optimera livet. Och snabbt ska det gå. Andligheten blir då en del av den bredare hälsotrenden: om en kristall hjälper mig prestera bättre, varför skulle jag säga nej? Andlighet i kontrollbehovets tjänst.
Även om vi som kyrka kan svara med det i vår tro som till synes mest liknar vad som efterfrågas, kan det hända att det finaste vi kan ge är något helt annat. När allt fler röster erbjuder kontroll över ditt liv och kunskap om din framtid kanske vår uppgift blir att säga: ”Känn ingen oro.” Och när tonåringar fortsättningsvis skrämmer varandra med andar i glas kanske vår uppgift är att lugnt säga: ”Var inte rädd.”
Jesus erbjuder inte kontroll. Andens frukter – kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet, självbehärskning – har en annan doft än framgångens. Jesus förnekar inte andevärlden, men han verkar jobba mer med tillit till Gud än rädsla för mörkret.
Så vad är vår viktigaste uppgift? Kanske att vara den i rummet som mest utstrålar frid.
[ Lennarth Hambre: Kyrkan kan inte vara naiv inför nyandligheten ]
