I Amerikansk fotboll är en av de mest avgörande spelarna Quarterbacken. Han är den som på några få sekunder ska ta emot den inledande passningen och avgöra hur spelet ska fortlöpa. Han är ledaren. Och i det ögonblick då allt ska avgöras tvingas han vända ryggen mot planen för att göra passningen. I stundens hetta blir han som mest sårbar, blottad för tacklingar på sin blinda sida. Därför gäller det att han har rätt medspelare där. Gärna den största, men framförallt den han litar mest på. Den som ser attackerna komma och är beredd att ta smällarna som krävs för att skydda honom.
Som ledare har vi blinda sidor och ju högre position och inflytande, desto större utsatthet. Vi är fullständigt beroende av att ha människor som är beredda att täcka oss där, se det vi inte ser och tala sant in i våra liv. Annars blir fallet ofta stort och tyvärr har vi flera exempel på ledare som har fallit, förblindade av positionen. Men vi ser också de som inte ens vågar ställa sig där.
Att vara ledare i dagens polariserade samtalsklimat är svårt och även i kyrkan finns starka röster. Det märks inte minst i samtal om hbtq, klimat, musikgenrer eller Israel/Palestina. Att stå mitt i det, som en sammanhållande herde, en försoningens röst, är det många som ser som snudd på omöjligt.
Gång på gång i Bibeln faller ledare när de står ensamma.
— Ida-Maria Brengesjö
Tyvärr ser vi alltför många pastorer som idag lämnar efter bara ett par år i tjänst, sjukskrivningstalen är höga och flera församlingar kämpar med att få frivilliga ledare och styrelseledamöter.
För vem vill? Vem är beredd att ställa sig i gapet av åsikter och tyckanden? Vem är beredd att ta smällen?
Kanske är det absolut bästa vi kan göra som ledare att våga erkänna vår ofullkomlighet. Att vi inte kan klara ledarskapet själva utan är beroende av andra människors stöttning, ärlighet och kompetens för att inte gå under av trycket, eller för den delen ruset som makten ger. För ledarskap, och särskilt ett kristet ledarskap, är ingenting vi kan göra själva. Det förutsätter tillit, överlåtelse och ödmjukhet – till Gud och till varandra.
Gång på gång i Bibeln faller ledare när de står ensamma - David, Petrus och Noa för att nämna några, och när lärjungarna sänds ut görs det alltid två och två. Kanske av den enkla anledningen att ledarskap är att vara beroende av någon annan. Att tillsammans se en större bild, ett vidare perspektiv. Inte ens Jesus själv står ensam hela vägen. Han har vänner som delar vandringen med honom, och han är beroende av Gud för ledning, kärlek och mod.
Quarterbacken på plan må vara ledaren, men utan ett lag att lita på i vått och torrt är han utsatt och sårbar. Han är del av ett större team, ett samarbete där de tillsammans gör varandra starkare och bättre. Det är ledarskap.
[ Ulrik Josefsson: Självpåtaget eller framtvingat ledarskap riskerar att bli auktoritärt ]
