Det är svårt, det där med religion och demokrati. Propositionsskrivande politiker vurmar för demokrativillkor, med det i och för sig vällovliga syftet att statsbidrag inte ska gynna odemokratiska krafter. För en historiker är det dock lätt att ana en vag underström av religionsskepsis i debattklimatet. Fordom utgjorde den lutherska kyrkan i Sverige ett bålverk för den starka staten, med minimal tolerans för oliktänkande. Den som på 1600-talet saluförde andra idéer, till exempel katolska, riskerade dödsstraff. Samer som utövade sin egen religion kunde avrättas för häxeri. Exemplen på hur religion har använts av statsmakterna för att tygla folks tankar är legio. Kyrko- och kristendomskritiker drar upp sådana historier för jämnan.
Men att statsmakterna har missbrukat religion i maktutövningssyfte är inte detsamma som att kristendomen som sådan är en antidemokratisk kraft. De historiska exemplen säger mer om människans strävan efter kontroll och dominans än om religionens budskap. När jag konfronterar den här typen av problem brukar jag därför peka mot begynnelseskedet. Vad var det som över huvud taget gjorde att kristendomen kunde växa fram? Rörelsen hade ju alla odds emot sig.
Jesus öppnade dörren för alla människor, oavsett ålder, kön, social ställning och etnicitet
— Dick Harrison
För det första uppstod religionen i en perifer landsbygd; inte ens evangelisterna menade att Jesus rörde sig särskilt mycket utanför Galileen, och när han tog steget över till Jerusalem blev det katastrof. För det andra var rörelsen synnerligen småskalig under de formativa åren. För det tredje utsattes kristendomen för organiserade och statligt applåderade förföljelser redan efter några decenniers existens, när den vuxit sig stor nog för att synas och irritera motståndare. För det fjärde splittrades religionen tidigt i sinsemellan djupt oeniga sekter; det fanns gott om dem redan på 100-talet. För det femte fanns det kraftfulla religiösa alternativ, vilka gynnades av kejsarmakten. Och så vidare. Mot alla odds spred sig kristendomen över jorden och i dag utgör antalet trosbekännare cirka 2,4 miljarder. Varför?
En viktig del av svaret är att söka i rörelsens grundläggande demokratiska värderingar. Det normala under antiken var att religioner var exklusiva och hierarkiska företeelser, men Jesus öppnade dörren för alla människor, oavsett ålder, kön, social ställning och etnicitet. Enda kravet var att man bekände sin tro på Jesu försoningsverk. Kristendomens etik och budskapet om alla människors lika värde har allt sedan dess återkommande varit en stark och inspirerande kraft i mängder av historiska sammanhang, inte minst på folkrörelsernas 1800-tal. Den kristna tron är i sig alltså inte antidemokratisk, inte så länge staten inte tillåts kontrollera och missbruka den.
[ Dick Harrisson: Ropen från gatornas judehat känns igen från Tredje riket ]
