Innan vi kom fram till gränsen mellan Syd- och Nordkorea fick jag skriva under ett dokument där jag lovade att inte ställa Sydkorea ansvarig för något som skulle kunna ske där. Jag hade läst på innan, men det var något helt annat att vara där. Guiderna påminde oss om förbudet att fota eller göra någonting oväntat över huvud taget. För att vara en ”turistattraktion” var det rätt påfrestande för nerverna.
I aktuella dokumentären i SVT Flykten från Nordkorea får vi se unika bilder av en familj med två små barn och en 80-årig mormor som flyr över gränsfloden in i Kina. Mamman berättar: ”Vi gjorde oss beredda på att dö om vi åkte fast”. I filmen får vi möta pastorn och aktivisten Kim Seung-Eun som berättar att sedan Kim Jong-un kom till makten blir vakterna belönade med extra permission om de dödar flyktingar.
En ung kvinna berättar om när hon skulle ta sig över floden på vintern: ”Det var mörkt, men jag såg månen och stjärnorna. Jag visste inte vad eller vem Gud var. Men när jag korsade gränsen tittade jag upp och benen darrade. Av någon orsak bad jag, till vem vet jag inte. Jag sa: Snälla, hör mig. Och jag fortsatte att gå.”
Ingen bryr sig om världens största utomhusfängelse, skriver Nina Solomin i Fokus och undrar varför vi i den demokratiska västliga världen så sällan talar om det land som svälter ut, hjärntvättar och förföljer sin egen befolkning. Varför? Orkar vi helt enkelt inte med de knappa, men fasansfulla och absurda vittnesmål som lyckas nå utanför det stängda landet?
Att ha en bibel hemma är livsfarligt.
— Åsa Molin
Nyss invigde en rundnätt och välmående Jong-Un ”världens största grönsaksodling” i ett land där antalet självmord har ökat drastiskt på grund av svält. Människor står helt enkelt inte ut. Regimens svar blev att göra självmord olagligt. Det som nu på allvar oroar är att Jong-Un har övergett målet om återförening mellan syd och nord, vilket innebär ett skifte i grundlagen. Sydkorea kallas nu ”det nordkoreanska folkets värsta fiende”.
Nordkorea har en ohotad förstaplats i Open Doors kartläggning av farliga länder för kristna. Föräldrar kan inte berätta för sina egna barn om sin tro. Att ha en bibel hemma är livsfarligt. Det är ett land där det inte finns minsta spår av religions-, tanke- eller pressfrihet.
Efter att ha sett gränsen till det stängda Nordkorea lämnar mig landet ingen ro. Även nu, ja, särskilt nu, när fakta verkar peka åt fel håll, behöver vi uthålligt hålla oss uppdaterade och be. Även de mest totalitära stater kan falla sönder förvånansvärt snabbt när det väl händer, det visar historien. Då behöver det finnas en förberedelse för hur det nordkoreanska samhället ska kunna byggas upp igen. Och hur de goda nyheterna ska nå ett misshandlat folk.
[ Hon berättar hur det är att vara kristen i det slutna Nordkorea ]
