För tre år sedan gick containerfartyget Ever Given på grund i Suezkanalen. Grundstötningen skedde två veckor före påsk och ombord fanns kinesiska varor på väg till Europa. När man under måndagen i Stilla veckan samma år äntligen lyckades dra loss fartyget blev det en tacksam anekdot för den som satt och förberedde påskhelgens predikningar. De över 300 fartygen som stod i kö i den blockerade kanalen kunde äntligen göra sitt uttåg ut ur Egypten.
Eftersom jag är sjömansdotter kunde jag känna sympati för en sådan jämförelse. Förutom lasten fanns det familjefäder som väntade på att få komma hem till sina nära och kära. Trots det hade jag svårt att känna påskdagsglädje över Ever Given’s befrielse. Jag tänkte på lasten och alla de människor som lever under slavliknande förhållanden för att vi i väst ska kunna köpa billigare produkter från Asien.
I boken Postcards from Babylon av Sverigeaktuella Brian Zahnd påpekar han det problematiska i att kristna, när det kommer till nationell identitet, identifierar sig med det bibliska Israel, trots att vi egentligen borde likna våra länder med Bibelns Egypten. Visserligen är vi som döpta individer inympade i Israel, men i egenskap av västerländska konsumenter har vi del i det bibliska Egypten som profiterar på fattiga människor som fallit offer för människohandel.
Hursomhelst vill jag nog ha en svensk gravsten när jag dör.
— Eleonore Gustafsson
Om en vara är orimligt billig har den med största sannolikhet tillverkats under orimliga arbetsförhållanden. Men i kampen mot människohandel räcker det inte att vara en medveten konsument, man behöver också aktivt arbeta för att förbättra arbetsvillkoren i branscher med bristande arbetsvillkor.
Ett sådant exempel är stenbrytning.
På ett av de försenade fartygen i Suezkanalen det året låg Kristina Lugns gravsten, en sten vars öde och äventyr blev en krönika i Expressen. Troligtvis kom stenen från företaget Edurus som är marknadsledande i Sverige när det kommer till gravstenar och vars stenar tillverkas i Kina. Företaget startades av filantropen och entreprenören Marcus Skinnar som bland annat arbetat för att förbättra arbetsvillkoren i de kinesiska stenbrotten. Dock har företaget gått från hyllat till ifrågasatt eftersom man ur ett klimatperspektiv kan ifrågasätta om det är rimligt att frakta gravstenar från andra sidan jordklotet.
Men, som Martin Modéus sa i Söndagsintervjun strax före påsk, om vi avstår från att investera i den globala handeln leder det till en ökad fattigdom. Vårt sätt att konsumera är både en synd och ett sätt att frälsa människor från fattigdom på en och samma gång. Hursomhelst vill jag nog ha en svensk gravsten när jag dör, eller ingen alls, det räcker med ett träkors.
