På senare år har jag blivit en morgonmänniska. Jag kan knappt tro det själv. Men den där första timmen på dagen när ingen annan ännu vaknat, har blivit oersättlig. Jag sätter på tevatten, sprutar på lite facemist (manliga läsare får googla), kanske bakar jag ut den nattjästa degen. Och sedan sätter jag mig med Bibeln. Som dagg är den, Herrens nåd: varje morgon ny. Hur trött jag än är, har jag gång på gång upplevt hur Den helige Ande får orden att resa sig som i relief från sidorna. Välkända men nya.
Och förra julen fick jag en ny bibel. Mjuka pärmar i svart skinn, guld på sidkanterna. Två tunna band, ett gult och ett grönt. Lagom stor, som en bibel ska vara, tung, men inte omöjlig att få med i övernattningsväskan. Den är så vacker, med många ännu orörda sidor, sidor som sakta fylls med mina understrykningar. Ibland någon kort kommentar.
Men jag kommer tvingas byta ut den. Inga översättningar är perfekta. Det finns ingen människa som till fullo förstått den gudomliga intentionen bakom varje hebreiskt uttryck och därför i alla lägen kan välja rätt ord på ett annat språk. Men den senaste revideringen av Svenska folkbibeln har försetts med ett oförlåtligt och helt grundläggande fel, nämligen att det hebreiska ordet ”yaré” översatts med ”vördnad” i stället för ”fruktan”.
I psaltarpsalm efter psaltarpsalm läser jag om hur viktigt, gott, härligt och rätt det är att vörda Herren.
Vördnad är något som en människa uttrycker, till exempel genom ett lågmält och ödmjukt tonläge och kroppsspråk. Vi förhåller oss vördnadsfullt mot förfäder och helgon, i samband med allt som har med döden att göra, i religiösa rum är vi vördnadsfulla, liksom i mötet med prinsar och presidenter – alltså gentemot personer och företeelser som är mänskliga. En kung är upphöjd – men också en jämlike, en dödlig människa. De döda var också människor. En katedral är inte Guds boning – men en plats som människor byggt för att kunna mötas och lovprisa Gud (förhoppningsvis).
Det handlar inte om vanlig rädsla, utan om var man placerar sig själv i förhållande till Den allsmäktig.
— Susanna Birgersson
Med vördnad visar vi det upphöjt mänskliga. Tyvärr är det så vi moderna kristna ofta ser på Gud: en upphöjd jämlike. Han hjälper mig när jag har det svårt, och för det är jag tacksam, men jag förbehåller mig samtidigt rätten att värdera och bedöma hans relevans, i samtiden och i mitt liv. Min vördnad är villkorad, som vördnad alltid är.
Gudsfruktan är något helt annat. Det handlar inte om vanlig rädsla, utan om var man placerar sig själv i förhållande till Den allsmäktige, till Den helige. Det innebär, med Søren Kierkegaards drastiska formulering, att glädjas över att gentemot Gud har jag alltid fel. Att i djupet av sitt hjärta veta att mina tankar inte är Guds tankar.
Vördnad är ett värv, Gudsfruktan är en vila. Gör om, gör rätt.
