Händer det att du vill visa upp vem du umgås med, eller ”mött över en lunch”? Eller att du gärna lyfter allt det viktiga du gör? Märker du att du gärna framhåller din kompetens, dina resor eller dina välfungerande relationer? Då finns risken att du drabbats av fåfängans ande.
Tomhet, intighet. Så kunde latinets ord för ”fåfänga” eller ”ärelystnad” översättas. Fåfängan utspelar sig i relation till andra och handlar om vad jag önskar att jag vore, men själv vet att jag inte är. Fåfängan är min önskan om att andra i mig ska se något som egentligen inte finns där.
Fåfängan är dessutom lömsk. Den kan få oss att kort nämna att vi ju erbjudits olika prestigefyllda möjligheter i livet, men att vi valde det vanliga, ”lilla” livet. Fåfängan får oss att vilja presentera vårt eget yrkesval som ”ädlare” än andras. Fåfänga förklädd till ödmjukhet, alltså. Den kan få oss att tala illa om dem vi uppfattar som högmodiga, och den kan få oss att tala öppet om våra egna tillkortakommanden (ingen ska tro att jag saknar självinsikt!). Samtidigt tål den fåfänge inte att någon annan påtalar en enda av hans brister.
Fåfängan får oss att tro att vi ständigt är iakttagna, att andra bara väntar på att bedöma det vi gör och är.
Fåfängan får oss att tro att vi ständigt är iakttagna, att andra bara väntar på att bedöma det vi gör och är. Det är inte bara självupptaget, det får oss även att fokusera på fel saker. I ”Bekännelser” betraktar kyrkofadern Augustinus det liv han levt, och nämner att han ”fått till föredömen människor som såg ett grammatikaliskt fel som en större skam än att vara en syndare eller förtalare”. Ja, ängslas du mer över vad andra eventuellt tänker om din finess, än över det nedlåtande du tänker om andra?
Vi är i fastetiden – en tid då vi uppmuntras röja ur vägen allt det som hindrar oss från att se Guds kärlek, göra upp med falska berättelser om oss själva. Fåfängan viskar att du ständigt borde bli något mer. Den slukar samhällets självförbättringshets, men döljer den bakom omskrivningar på kyrkiska. Den vill inte höra att du redan är på rätt väg – den vill känna att du går en ny väg, mot framgång.
Kärlekens offerväg är en annan. Nåden kan tas emot bara då vi släppt taget om våra falska föreställningar om oss själva, då vi inte längre i egen kraft försöker täcka upp för allt det vi inser att fattas oss. Den enda vägen till detta är bön, påminner Samuel Rubenson i boken Tankarna.
Jag tänker på Martin Lönnebos ord om ödmjukhet som ”förmågan att vara vem som helst”. Ibland beundrad, ibland förtalad. I går imponerande, i dag klandrad. ”Vem som helst”. Till om med om denna vem som helst bara är jag – inget mer. Bara jag, med det liv som blev mitt. ”Herren gav och Herren tog, lovat vare Herrens namn.” Fåfängans dödsstöt.
