Nu är jag där själv. I den generation som Egil Svartdahl benämner som Nyckelgenerationen. De som länkar samman de yngre med de äldre. De som bör äga och bära församlingens tro och liv. Men jag undrar jag … Visst finns det många av oss som är aktiva och drivande, men i flera församlingar syns ett glapp i åldersspannet 30–55. Trots många namn i matrikeln så saknas de.
En del försvann för länge sedan, andra har successivt fasats ut. Kanske har de en fot kvar men syns inte till mer än nödvändigt då församlingen blivit en verksamhet bland många i ett redan fullspäckat liv.
Och jag undrar: bär vi församlingen? Bär vi tron till våra barn? Bär vi evangeliet vidare? Bär vi ens en tro?
För många blev livet inte så enkelt som man hoppats. Äktenskap gick sönder, utmattningen kom, cancerbeskedet, arbetslösheten och barn som kämpar med diagnoser och psykiskt mående. Livet blev inte svartvitt, inte ens en gråskala. Det blev bara grumligt. Då, när man mer än någonsin behöver Gud kommer tvivlet. Hör Gud ens min bön? Vågar jag lita på att det bär?
Men frågan är var utrymmet finns i våra församlingar för att samtala om livet som rämnade? Om tvivlet som kom krypande och om obesvarade böner. När tar vi tid att be för varandra? Inte bara för våra kriser utan också vardagar. För att lyfta varandra och påminna varandra om Jesu närhet. När lever vi i lärjungaskap och efterföljelse? Om det inte sker naturligt i våra församlingar och våra liv kommer det inte heller komma naturligt för nästa generation. Inte heller för dem utanför kyrkan.
Ett vedträ som tas från elden slocknar snabbt.
— Ida-Maria Brengesjö
Den här generationen är en Nyckelgeneration då de påverkar många, men det är först när de inser att kristen tro inte är ännu ett individuellt projekt som nyckeln verkligen blir användbar. För den kristna tron är inte privat. Den är kropp. Den är beroende. Den är överlåtelse till Gud och till andra människor. Det är när vi delar livet, både det härliga och besvärliga, och bär varandras vardag i bön och omsorg som den kristna tron visar sin styrka. Gud som blev kropp och tog sin boning bland oss är närvarande i gemenskapen. Det verkar vara där han trivs som bäst.
Vi behöver gemenskapen för att inte gå i egen kraft. Ett vedträ som tas från elden slocknar snabbt och kanske behöver vi påminnas om att också vi som vedträn är beroende av eldstaden. Av gemenskapen. Inte för att upprätthålla verksamhet utan för att blåsa liv i glöden. I det som bultar i hjärtat. Och när vi tillsammans får komma med våra flämtande lågor blåser Gud över det med sin Ande så att det kan få bli en eld. En eld som värmer, lyser upp och förvandlar samhällen och människor vi möter. En nyckel som öppnar hjärtan för Jesus.
