Ännu en gång läser jag en självklarhet förpackad som en nyhet: Föräldrar formar inte sina barns personligheter. Det är generna och inte uppfostran som avgör. Och därför, säger Robert Plomin, professor i genetik, till SVT, är det viktigaste man kan göra som förälder, att slappna av och ta reda på vad barnen är bra på och vill göra. Inte vad du vill att de ska bli.
Okej.
För några år sedan kom boken Vem är du? Samma sak där: personligheten formas av genetik och senare livserfarenheter. En av författarna, Anna Dåderman, sa i intervju med DN: ”Som förälder vill man ju så gärna tro på att en bra uppfostran är viktigt. Tanken att vi måste göra vårt bästa sitter ju så djupt i oss.”
Men ta det lugnt, barnen blir ungefär som de blir, alldeles oavsett. Så länge ungarna är någotsånär trygga och välnärda spelar din insats minimal roll. Bara så där fem, sex procent av personligheten formas av uppväxtmiljön.
Jag vet inte hur många gånger jag har läst om den här halmgubbemyten. Alla som har mer än ett barn, själv har syskon eller känner någon som har syskon (!), kan ju observera att barn är väldigt olika trots väldigt lika uppväxtvillkor.
Vi saknar verktygen som en god uppfostran ger.
— Susanna Birgersson
Ändå presenteras forskningsrönen som revolutionerande, för att därefter utmynna i en antiuppfostringsideologi, som är både dum och skadlig – fast hemskt bekväm. Man kanske bara kan strunta i alla de där energikrävande kamperna …
Men för det första: Tänk om de där fem, sex procenten är de som avgör om du kan hantera övriga procent? Tänk om du till exempel får öva på självbehärskning och att visa hänsyn, så att din övriga kombination av personlighetsdrag inte förstör livet för dig och dem i din närhet?
För det andra: Uppfostran handlar inte främst om att forma personligheten, utan om uppförande och värderingar. Alla som har träffat britter av bildad medelklass vet att det är en genuint behaglig upplevelse, överlag. De har ett förtjusande sätt: omtänksamt, varmt, uppmärksamt. Deras barn är likadana, till och med tonåringarna. Så sällan man upplever något motsvarande i Sverige. Vi vet inte riktigt hur vi ska bete oss, det blir lätt stelt och lite självupptaget, eftersom vi saknar verktygen som en god uppfostran ger.
Och för det tredje: Som kristna vet vi att föräldraskapet är ett kall. Och fjärde budet säger oss något helt väsentligt om vad en förälder är och måste göra. Att lära sina barn att hedra sina far och sin mor, är att också lära dem att respektera sina lärare, värdesätta sina far- och morföräldrar, förstå sin plats i ett större sammanhang.
Kaoset i skolorna, den psykiska ohälsan och den utbredda känslan av meningslöshet, är ett skrik från en generation vars föräldrar behöver återta sin plats som föräldrar.
Det spelar visst roll.
