Det finns en spänning mellan frälsning och fri konstnärlighet i församlingen. Det är en ömsesidig misstro mellan kultur och kyrka som går långt tillbaka i tiden. Det konstnärliga har ofta förminskats till ett verktyg som fått sitt värde utifrån hur frälsnings-genererande det har varit. Men det har också alltid funnits brobyggare.
I Kristina Lindhs aktuella essä i SvD om den svenska frälsningssoldatens radikalitet och provocerande glädje påminns vi om en av dessa brobyggare – som dessutom är en av mina favoritpoeter. Författaren Majken Johansson debuterade 1952 och blev omedelbart i ropet. Hennes poesi var skarp och folklig, frän och varm, språket smart och oväntat. Majken hade en blick som kom från utanförskap. Hon brottades med alkoholens och ångestens demoner och kände sig ofta nödgad att dölja sin homosexuella läggning. Våren 1958, när hon var på gudstjänst vid Frälsningsarméns sjunde kår på Södermalm i Stockholm fick Majken en omskakande upplevelse av Guds närvaro. Detta blev hennes omvändelse till ett liv med Jesus.
Går det verkligen att vara så där frälst och samtidigt skapa stor litteratur?
— Åsa Molin
Men vad hände då med författarskapet? Litteraturkritikerna var skeptiska. Går det verkligen att vara så där frälst, tala på torgmöten och samtidigt skapa stor litteratur? Till deras förvåning lyckades Majken med just det. Kvaliteten i hennes poesi påverkades varken av att hon bar Frälsningsarméns hatt med rosett eller hennes kärlek till Jesus.
Men visst fanns där ett tryck från de väckelsekristna, som växlade mellan stolthet och förfäran över Majken, att hon skulle bli lite mera ”from”. Hon blev ifrågasatt och motarbetad av ängsliga kristna som tyckte att hon var alltför oborstad för att lyftas fram som en förebild. Kunde hennes dikter verkligen leda människor fram till Jesus? Själv kände sig poeten ibland som en ”armétrofé” i det svenska kulturlivet. Så sent som 1998 dök hon upp i SVT:s underhållningsprogram Caramba! med sin rungande hälsning: ”Halleluja!”.
[ "Den konstnärliga blicken kan fungera som en profetisk röst" ]
Mycket har hänt sedan Majkens dagar, men fortfarande finns det en misstro mellan kyrkan och kulturen och kristna konstnärer möter det instrumentella trycket. Därför behöver vi lyfta fram brobyggare som Majken Johansson. Hennes konstnärskap och lärjungaskap var med och skapade en tro som var rymligare, vilket var vad många unga på 1950- och 60-talen inom väckelserörelserna sökte efter.
Hon visade att det fanns fria utrymmen, även om man tillhörde en förlöjligad rörelse och hade en pinsam hatt. Att man kunde återta ett hånat ord som Halleluja. I dag behöver vi fortsatt skapa rum med rymd för församlingens konstnärer, de som likt Silver sjunger i våra kyrkor: ”Jag drömmer … om att vara konstnärligt skarp och fri”.
[ ”Skönheten var avgörande för att jag skulle fortsätta vara kristen” ]
