Så är den tillbaka, om den nu någonsin varit försvunnen – antisemitismen. Av alla obegripliga fördomar i vår kultur är den värst, både i kraft av sin absurda brist på logik och sin förmåga att återkomma likt en bumerang när vi minst förväntar oss den. Det förefaller onekligen som om ingenting, inte ens minnet av Auschwitz och Treblinka, kan vaccinera världen mot judehatet.
Själv bor jag i skånska Åkarp, några kilometer utanför Malmö, och här är stämningarna tydligare än på många håll i landet. Om du kör förbi synagogan vid Föreningsgatan är det inte ovanligt att du ser en polisbil parkerad strax intill, uppenbarligen för att säkra området från terrorhot. Och det behövs. Antisemitismen har länge frodats på Malmös gator och torg, och det är inte svårt att finna exempel på Malmöpolitiker, både i kommun och riksdag, som flirtat med strömningar som vi historiker förknippar med Tredje riket.
Om de konfronteras förklarar de i regel sina utgjutelser med att det inte är judar de är ute efter, bara staten Israel, men i nästa vända försvarar de vandringsskrönor och lögner vars rötter kan spåras långt tillbaka i tiden. Som medeltidshistoriker känner jag – tyvärr – igen mig.
I mitten av 1300-talet torterades judar i dagens Schweiz till att erkänna att de spred gift i brunnar.
— Dick Harrison
Ty det väsentliga i sammanhanget, och det som borde få oss att rysa till lite extra, är att nazisterna inte var pionjärer på fältet. Sett mot bakgrund av antisemitismens historia var de snarare mainstream-onda i allt utom den rent industriella förmågan att omvandla hatet i massutrotning. Rykten om judiska världskonspirationer som syftade till att utplåna alla icke-judar spreds i Medelhavsvärlden redan på 600-talet, med följd att samtliga judar i Spanien försattes i slaveri år 694.
I mitten av 1300-talet torterades judar i dagens Schweiz till att erkänna att de spred gift i brunnar för att döda samtliga kristna bybor i trakten. Bekännelserna följdes av utrotningskampanjer mot judar i Tyskland, med produktion av antisemitiska propagandaskrifter, inspärrningar i nyuppförda lägerbyggnader och masskremeringar av judar som ännu levde.
År 1506 attackerade portugisiska, tyska och nederländska pöbelhopar i Lissabon judar som konverterat till kristendomen, men som man antog fortfarande var Gudi förhatliga på grund av sin förra religion, varvid omkring 1 900 personer dräptes innan myndigheterna ingrep.
Mellan 1881 och 1920 utsattes judarna i Ryssland för upprepade blodiga attacker med okänt antal döda – jag har sett siffror på allt från 70 000 till 250 000 – och med omkring två miljoner emigrerande flyktingar.
Och nu skanderas de gamla hatiska slagorden igen. Det är obegripligt, det är oförsvarligt, och det får aldrig tolereras.
