“Det ingick inte i utbildningen” är en fras som jag ofta använder som pastor. Vi möter märkliga och varierande utmaningar som involverar allt i himmel och på jord.
Men min allra svåraste uppgift gäller dock förkunnelsen. Den handlar om att vederlägga, med orden från Titus 1:9: att “hålla sig till lärans pålitliga ord, så att han kan styrka andra med en sund undervisning och vederlägga motståndarna”.
Varför är den uppgiften allra svårast? Av flera skäl. Ingen annan uppgift är så ifrågasatt och det på god grund. Den har ju urartat flera gånger under kyrkans historia. Thomas av Aquino tyckte exempelvis att kyrkan skulle utlämna de som inte ville överge sin villolära till den världsliga makten för att avrättas (och han räknas som en av historiens bästa teologer).
Ingen annan uppgift kräver mer tro av mig.
— Lars Gunther
En vanligare urartning är att uppgiften utmynnar i “dumma och oordnade diskussioner” som “vållar strid” (2 Tim 2:23), och som Ida-Maria Brengesjö, pastor och gästkrönikör i Dagen, påpekat står i vägen för vårt viktigaste uppdrag, att hjälpa människor närmre Gud genom Jesus Kristus. Det finns dock ingen universell överenskommelse var gränsen går mellan nödvändig vederläggelse och skadliga dispyter. Var vi drar den kommer alltid att kritiseras.
Det är dock inte omvärldens ifrågasättande som är det svåra, utan vad som sker i mitt inre. Ingen annan uppgift kräver mer tro av mig. Det kan låta paradoxalt. Är det inte den alltför säkra tron som skapar dumma dispyter och förföljelse? Är det inte bättre att vara lite osäker? Nej, osäkerhet är inte detsamma som ödmjukhet. Äkta ödmjukhet går att kombinera med stark tro. Men inte bara tron på enskilda sanningar, utan tron på att Gud gör sitt jobb och att jag inte ska ta på mig Guds del av uppgiften.
Som förkunnare ska jag framlägga den sunda tron (som jag ständigt behöver lära känna mer och mer), men sedan är det Guds sak att överbevisa någon i hjärtat. Det är när jag tappar tron på att Gud gör sin del av jobbet – den viktiga delen – som tonläget kan urarta eller som jag frestas att hjälpa Gud på traven. Då kan jag bidra till dumma dispyter. Det är inte främst den starka trons människor som tänder kättarbål, utan de vars tro på Gud är så svag att de inte låter Gud vara Gud!
Det uppdraget kräver av oss förkunnare är alltså den tro som skapar tålamod och mildhet. Och detta är inte en tro som garanterar att utgången blir idealisk. Här finns ett kanske: “Kanske låter Gud dem omvända sig och komma till insikt om sanningen” (2 Tim 2:23–25). Detta är en överlåtande tro. Detta är en tro som sätter Gud på sin tron och som detroniserar mitt ego.
[ Ida-Maria Brengesjö: Det här är Equmeniakyrkans största utmaningar ]
