Den amerikanske, katolske filosofen Peter Kreeft blev en gång ombedd att sammanfatta Bibelns budskap i en enda mening. Och hans svar blev: ”Hallå allihop, det är jag som är Gud – inte ni!”. Jag kom att tänka på det när jag tidigare i januari läste i Dagen om att den anglikanska kyrkan i England vill bli mer ”relevant”, som det heter, bland ungdomar. Ett konstaterat ökat ”andligt intresse” sägs nämligen inte leda unga till kyrkorna.
Som utgångspunkt finns bland annat en studie av reaktioner på kända Bibelberättelser om Jesus. Studien visar att många uppfattar att Jesus är för tillmötesgående mot förtryckare (tullindrivare som Sackaios) och framhäver sig själv som bättre än andra former av tro (i samtalet med kvinnan vid Sykars brunn). Det vill säga, helt motsatt vår tids föreskrifter.
Det existerar ingen som helst förförståelse om att Jesus Kristus inte ska vara som ”man är” eftersom han också är Gud som kommer för att göra oss till dem vi var tänkta att vara, och att hans sätt att bryta förtryck är att omvandla förtryckarna. Saknas gör också medvetenheten om att Jesus ser sitt uppdrag som att vara vägen till evigt liv, inte att bekräfta att alla vägar är lika bra.
Därför börjar allt med omvändelse.
— Thomas Idergard
Det är här som Kreeft-citatet får oss att tänka till. Den sekulära individualismen har vänt på Bibelns budskap. Även om individen inte är Gud så är Gud främst ett terapeutiskt verktyg för att bekräfta och stödja ett individuellt självförverkligande. Då blir det Jesus säger och gör antingen obegripligt eller opassande.
Olika politiska förklaringar, som just nu maktstrukturer, blir rastret genom vilket världen betraktas. Min tro blir sann, inte för att den har goda skäl för sig utan för att den är min. Mina behov och känslor avgör. Individualismens ”andliga intresse” leder tillbaka till mig själv.
En kristen förkunnelse som är relevant på rätt sätt, det vill säga förmedlar den alltid lika relevante Jesus Kristus, måste börja i förundran över allt det som jag inte har gett mig själv utan som jag är delaktig i, ytterst existensen som sådan. Och, därmed, över att jag och allt annat finns med en mening som jag inte ska uppfinna eller erövra, utan är kallad till att upptäcka och förstå utifrån det som Upphovet självt faktiskt visar.
Därför börjar allt, som redan Johannes Döparen lär oss, med omvändelse, ”metanoia” på biblisk grekiska: att helt ändra sättet att se på allt. Med sökandet efter, inte uppfinningen av, meningen, först som naturlig ordning i allt skapat, sker omvändelsen till Gud som den som är Gud. Och just därför till ett hopp som inte falnar av våra egna begränsningar. Kristna förkunnares och själavårdares enda uppgift är att hjälpa andra att allt bättre kunna se och leva i denna rätta relation till Gud, och i det hopp som den ger.
[ Fredrik Wenell: Alpha räcker inte - våga satsa som Angelikanska kyrkan ]
