Vi svenskar är normala, vi är lagom, vi är mainstream. Vi är IKEA-folket som det är omöjligt att bli upprörd över. Det vill säga, så är det enligt gemene svensks självbild. Om vi i stället jämför oss med omvärlden framstår vi snarare som individualistiska extremister uppe i diagrammets ena ytterlighetshörn.
Om detta har man kunnat läsa mycket på dagstidningarnas kultursidor under sistlidna decennier, men det finns en specifik aspekt som man också på dessa arenor väljer att blunda för: inom ramen för den sekulariserade extremism som åtskilliga svenskar med- eller omedvetet excellerar i finns också ett besynnerligt Jesusförnekande. Med begreppet i fråga avser jag inte ateism. Jag menar idén att Jesus inte ens har existerat.
Sett ur forskarperspektiv är denna åsikt direkt anti-vetenskaplig. De källkritiskt grundade argumenten för att Jesus har funnits är många och lättfattliga, men likväl har jag tvingats upprepa dem i det oändliga för Jesusförnekare, som i min bok Jesus.
Väl att märka är frågan stendöd internationellt sett, eftersom det är så enkelt att bevisa faktum. Men så ej i Sverige. Inte nog med att det stundom duggar tätt mellan utsagor om Jesu icke-existens i tidningar, tidskrifter och på sociala medier, det har också blivit fashionabelt bland nog så välrenommerade akademiker – Alvar Ellegård, Agnes Wold med flera – att just på denna punkt både uppvisa personlig faktaresistens och ifrågasätta den grundläggande tankeförmågan hos forskare som är av annan mening.
När jag kommer dragande med typer av belägg som aldrig skulle ha ifrågasatts om det rört vilken annan historisk person som helst – till exempel om jag önskat bevisa att Julius Caesar funnits – får jag veta att jag är vidskeplig, dåligt påläst eller lika dum som en ”kristen präst”.
Jag har varit ansatt av Jesusförnekare i omkring ett decennium.
— Dick Harrison
Eftersom jag har varit ansatt av Jesusförnekare i omkring ett decennium har jag haft gott om tid att reflektera över deras bevekelsegrunder. Okej att de inte är kristna, men varför gå sjumilakliv längre och placera sig på en position som, även sett ur sekulariserat forskningsperspektiv, ligger på samma nivå som obskyra konspirationsteorier? Att förneka Jesu levnad är ungefär lika begåvat som att tro att 1969 års månlandning var fejk. Så varför?
Det enda svar jag kommit fram till är att Jesus berör. Hans budskap gör skillnad. Jesus provocerar och kräver ställningstagande, och detta på ett andligt fält som det har blivit kutym att nonchalera i Sverige. Jesus är fortfarande, två millennier efter sin död, så kontroversiell att hans kritiker inte bara vänder sig mot honom utan försöker få världen att tro att han är ett påhitt – men just genom dessa aktioner bevisar de ju själva att evangeliernas budskap inte har mist ett uns av sin sprängkraft.
