En socialsekreterare från en av kommunens enheter ringer en dag till mig. Hon berättar att hon har kontakt med en mamma som hamnat mellan myndighetens alla stolar och nu har hon inga pengar kvar och den enda maten som finns kvar hemma är en liten bit kyckling och ett par kilo ris. Mamman har blivit nekad hjälp från en annan enhet på myndigheten av oklara skäl och enligt henne själv fått till svar: ”Du har ju ris så det räcker en vecka till. Kom tillbaka sen”. Socialsekreteraren frågar mig därför om det finns något vi kan göra för att hjälpa mamman.
Hela hösten så har vi märkt hur fler får det svårare och svårare ekonomiskt och behoven hos den enskilde är större än tidigare. Med ”vi” refererar jag till alla oss som får bli livbojen för så många människor i vårt land när välfärdssamhällets resurser inte räcker eller byråkratin blir alldeles för fyrkantig. Eller som nu, när vi under ett par år sett hur det blivit allt svårare även för ”medelklass Svensson” att ens få ihop livet ekonomiskt.
Socialsekreteraren ska inte behöva ringa kyrkan för att be om hjälp för att myndigheten gjort fel.
— Maria Olausson
Nu i jul blir detta mer påtagligt än någonsin. Barnen ska ha julklappar, man ska förbereda lite extra julfirande, bekosta el och mat till barnen under 2,5 vecka medan de är på jullov och samtidigt hantera elpriserna som stiger med kylan ute. Jag blir inte förvånad när vi ser allt fler ansökningar om julhjälp från både människor som hade det tufft innan, men också från dem som för första gången inte får ihop det längre.
I somras stod jag i panelsamtal med politiker i Almedalen som lovade att förändring är på väg och att flera beslut redan fattats som ska förbättra för barn och familjer i vårt land. Redan då påpekade jag att ingen av dessa förändringar som de pratade om märktes ”på golvet” för de barnfamiljer jag möter. Precis som i somras så kräver jag att man gör mer.
Det är enklare att behandla symptomen av det som sker genom att ge stöd för ökade kostnader för socialt arbete, som MUCF gjorde under hösten. Men vad händer om vi inte går till botten med roten till problemet? Människor ska inte behöva hamna mellan stolarna, då är systemet för fyrkantigt. Barnfamiljer ska inte behöva söka hjälp både hos myndigheter och hos civilsamhället för att ersättningarna är för låga. Socialsekreteraren ska inte behöva ringa kyrkan för att be om hjälp för att myndigheten gjort fel.
Jag tror kyrkan och civilsamhället spelar en oerhört viktig roll och det ska vi fortsätta göra, både enskilt och i samverkan med myndighetsaktörer. Men vår primära roll kan inte vara att täcka upp för det som samhället inte brytt sig om att laga.
[ Maria Olausson: Du kan vara precis vad en vilsen tonåring behöver ]
