Om frälsaren är född - varför gråter jag ännu?

Så har vi än en gång väntat. I veckor har vi förberett oss till det inre och yttre, för att vi tillsammans har bestämt att det här är en särskild tid. Julen är snart här, säger vi, och väntar lite till.

I år har jag hört många beskriva själva väntan som det bästa av allt – att förberedelserna är större än festen. Det låter ju rätt mysigt, men är det inte lite deppigt? Om vi säger att vi väntar på att världen ska förvandlas när Frälsaren föds till jorden – hur kan då väntan överträffa julnatten?

Ibland tror jag att vi tappat tron på julen. Kanske väntan bara är en verklighetsflykt, då vi en stund låtsas som att allting en gång ska bli bra. Mitt i krig och oro tröstar vi oss med att ljuset en dag ska komma. Men i samma stund vi påstår att ljuset anlänt är vi snabba att städa bort allting. När festen väl ska firas googlar vi bantningskurer och börjar snegla mot jobbkalendern. Och har inte stjärnan i fönstret dragit tillräckligt med el för i år? Som om vi skäms över att vi hoppades. Vi väntade, men inget hände. Kanske vi orkar hoppas nästa år igen – det är ju tradition.

Ja, så betraktat är det nedslående. Men det finns en annan blick.

Julnatten förändrar världen omedelbart, och samtidigt sker det obemärkt. När Gud föds som människa är allting förvandlat – och ändå pågår livet som vanligt i granngården. Så här är det att vara kristen. Vår väntan i adventstid är bara en verklig väntan på Kristus om vi inte vet när den ska ta slut. De som i århundraden väntade på Messias visste inte när löftet skulle infrias. Så är det att vänta på Gud.

Att likt herdarna skynda till krubban för att sedan jubla över vad Gud gjort känns långt borta för den som undrar hur livet alls ska gå att leva.

—  Emma Audas

Att vara kristen är därför försöka se världen som förvandlad. I någon mening väntar vi fortfarande på frälsningen – men det är inte Gud vi väntar på längre, utan snarare oss själva. Vi väntar på det som redan hänt. Freden räcks oss som en möjlighet, men många av oss tackar nej. Hoppet är en möjlighet, barmhärtigheten och befrielsen från bitterhet likaså. Vi kan ta emot dem, och bli vittnen som säger att världen nu är ny. Men vi kan också låta bli, och i stället låta livet pågå som förut.

Att neka sig gåvorna kan bero på cynism och förakt. Men oftare tror jag att det handlar om sorg och modlöshet. Så många av oss kämpar så mycket. Sjukdom, svåra relationer, ångest och hopplöshet tar all vår kraft. Att likt herdarna skynda till krubban för att sedan jubla över vad Gud gjort känns långt borta för den som undrar hur livet alls ska gå att leva.

Men också här finns nåden. Du som inte orkar ta emot julens glädje; du som inte orkar slå följe med herdarna; du som gråter: Det är till folket som vandrar i mörkret ljuset kommer. Och du är buren och älskad genom allt.

[ Emma Audas: Det är Marias famn jag längtat efter ]