Svenska folket är djupt oroat över vart vårt land är på väg. Enligt mätningarna tycker åtta av tio Sverige utvecklas åt fel håll. Pessimisterna har varit fler än optimisterna i över tio år.
När man närmare undersöker vad det exakt är som skaver – vad som utvecklats allra sämst – är det i regel en fråga som sticker ut: sammanhållningen i Sverige.
Svenska folket vill, i princip oberoende av ideologi, leva i ett land som håller ihop. Där skillnaderna i levnadsvillkor inte är allt för stora och framför allt ingen som saknar förmåga att klara sig själv lämnas utan hjälp.
Hur skapar vi ett Sverige som håller ihop?
— Markus Uvell
Stefan Löfven återkom under sin tid som statsminister ofta till att han ville motverka en utveckling där ”Sverige slits isär”. Den som orkar se bortom de vanliga konflikterna om invandring och islam ser att sammanhållningen är central också i Sverigedemokraternas idévärld, och en viktig orsak till partiets starka stöd.
Jag uppfattar dock inte att Löfven eller Åkesson har något svar på frågan hur vi bygger ett Sverige som håller ihop. Från vänster talar man ofta och gärna om jämlikhet, men udden riktas främst mot att bekämpa rikedom. Att höja skatten för de rikaste blir huvudsak, att minska utanförskapet bisak. Att exploatera missnöjet över ekonomiska skillnader skapar motsatsen till sammanhållning.
Från höger har på senare år sammanhållningsbudskapen om social rörlighet fått ge vika för repressiva budskap om att skötsamma svenskar måste skyddas från gängkriminella och islamister. I dagens läge är det en nödvändig prioritering. Men det är inte en politik som ökar sammanhållningen.
Vi lever i en polariserad tid, där ideologiska och värderingsmässiga klyftor är tydligare än på länge. Kriget mellan Israel och Hamas gör det än mer uppenbart. Motsättningar eldas på och tonläget skruvas upp.
Hur skapar vi ett Sverige som håller ihop? Där även den som har invandrat till Sverige, växt upp under svåra sociala förhållanden eller har stora personliga problem vill, kan och orkar bli en del av gemenskapen? Förr eller senare måste denna fråga besvaras.
Det förutsätter ett samhälle med tydliga normer och förväntningar, i linje med den breda majoritetens värderingar. Men också ett samhälle där de som står utanför lättare kan komma in. Den politiska ledare som erbjuder detta kommer att åtnjuta folkets förtroende under lång tid.
*
Det här är min sista krönika på Dagens ledarsida. Jag vill tacka för möjligheten att skriva för denna viktiga tidning och framför allt vill jag tacka alla som läst, reflekterat och reagerat. Jag har lärt mig massor och hoppas jag kunnat bidra till någon liten fundering även hos er.
[ Markus Uvell: Nej, svenska politiker behöver inte bli mer macho ]
