Pappan som kom för att hämta sin dotter hann knappt innanför dörren här hemma innan han började prata om Gud. Som skärpt, sekulär svensk har han alltid förkastat tro och kyrka, men nu berättade han att han landat i att det inte håller längre. ”Det måste finnas något mer!” På senare tid har han därför plöjt bibelstudier och föredrag på YouTube och i dag är frågan inte om han behöver Gud, utan vilken Gud och vart han vänder sig? Trots att vi knappt känner varandra står han nu och bubblar av iver, i hopp om att jag kan ge svar.
Det här är bara en av fem liknande berättelser jag mött i församlingar runt om i landet inom loppet av två veckor. Erfarenheten av att människor helt utan kopplingar till kyrkan börjat söka Gud och en tro på Jesus. Det andliga intresset är i dag stort i Sverige och serien Andarnas rike på SVT sätter fingret på det. Något är på gång, Gud är i farten …
Hat och personpåhopp är inget ovanligt i kommentarsfälten, inte ens från kristna – trots Jesu upprepande ord.
— Ida-Maria Brengesjö
Just därför gör det så ont i mig när jag ser senaste tidens inlägg i sociala medier och i kristen press. Oavsett om det rör Equmeniakyrkans ledarval, kriget i Gaza eller Jonas Gardell så verkar fördömandet nära till hands. Hat och personpåhopp är inget ovanligt i kommentarsfälten, inte ens från kristna – trots Jesu upprepande ord om att älska, förlåta och inte döma. Det är som att vi ständigt hamnar i klorna på fariséernas beteende och tror oss vara bättre än andra, oförmögna att ta in en annan människas perspektiv. I går läste jag följande:
Efter att ha läst många av kommentarerna här så tänker jag bara att mitt beslut att lämna frikyrkan var klokt (…) som ‘kristen’ kan man även skrämma folk från kyrkan, genom att trycka ner och förminska andra, men det är kanske det som är syftet?
Är det syftet? Inser vi vad som händer? När människor i vår tid söker Gud är det vi som ser till att de inte hittar fram. Genom att skjuta på varandra med teologiska poänger ser vi till att dörren till kyrkan, och kanske ytterst till Jesus, för många förblir stängd. Är det värt det?!
När Gud ska bevisa sin makt ger han upp sin position. Han slår sig inte för bröstet och hävdar sin storhet. Nej, han lämnar sin härlighet och förkroppsligas i svaghet och mänsklighet. Det är den kristna trons stora paradox, julens vackra budskap. Att den största blir den lägsta, Gud själv blir människa. Kanske är det dags att vi gör detsamma. I ett samhälle som just nu söker Gud behöver du och jag ge upp våra positioner och bli mänsklighet.
Där i hallen är det inte min sak att döma, varken åsikter eller gärningar. Min uppgift är att älska och så långt jag kan leda pappan närmre Jesus. Att vara människa. Resten får jag lämna i Guds händer.
[ Ida-Maria Brengesjö: Kyrkan måste förändras om hon inte ska dö ]
